Porrbilar och Vilks.

Jag sitter ibland på mina tågresor till och från jobbet och funderar i en halvslummer, rätt skönt och vilsamt. Idag funderade jag över alla de ledarsidor som tar till brösttoner i sitt försvar för Vilks rätt att stöta sig med människor. Själv försvarar jag ju Vilks rätt att säga det han säger men påstår också att han är en frihetens dödgrävare. Provocerar gör man mot de som har makt… annars är man en liten lort.

Mina tankar idag snurrade kring porr, närmare bestämt de så kallade porrbilarna som ibland kan ses rulla omkring i Stockholm. Det har varit en hel del kritik mot att de bilarna syns, ja jag tror till och med att de har utsatts för attentat. Är inte det lite konstigt att det inte blivit några upprörda toner från yttrandefrihetens försvarare till skydd för dessa bilar ?

Kan det vara så att det är OK att provocera för att jävlas som Vilks gör men inte att råka provocera när man gör reklam för sin verksamhet ? Så kan det väl inte vara för lagen är väl lika för alla, eller ? Kan det vara så att vissa människor gärna slåss för friheter när de ser att de kan få smeka opinioner medhårs men inte när det kan kosta popularitet att stå upp för principer ? Vad säger ni, ledarskribenter och ylande Vilkskramare ? Är det ok att provocera troende muslimer men inte troende kristna i Stockholm ?

Vad jag tycker ? Jag tycker att det ett märkligt förfarande att vi tillåter porr men inte kan låta den synas, i så fall kan vi väl låta Vilks provocera bara ingen behöver se honom…. konstnärliga värdet ligger på samma nivå i mina ögon.

Aftonbladet, Allt för föräldrar, Resume, DN, Sydsvenskan, DN, Eskilstuna Kuriren.

Det intressanta vore om porrklubben och Lars Vilks går ihop, Vilks kör bilen med reklamen med några naiva tecknade porrnografiska alster som prydnad. Då skulle nog jag vara den som hyllade Vilks, att se de krystade texter som då skulle skapas vore värt en separatutställning på hycklarnas marknad.

En så kallad Porrbil.

Pressetikens höjdpunkt ?

Jag har skrivit om den irriterande vanan hos de breda allmänmedia att försöka skrämma livet ur befolkningen med onyanserade reportage där kritisk källgranskning av princip verkar undvikas. Idag fann jag till min glädje en själsfrände på idg.se som uppenbarligen har en del att lära ut till mainstream media som noggrant vägrat följa upp ”pedofilankan”.

Uppenbarligen är det så att det är vi som inte kan nomineras till journalistpris, guldspadar och annan yrkesonani som får försöka sprida kunskap om den här tendensen. Det är märkligt, det borde väl vara ett gjutet journalistpris eller guldspade om man snokar rätt på varför den så självgoda självbilden ackompanjeras av skrattretande amatörism eller medveten cynism.

Nåja, jag kommer att hojta vidare om alla dessa medias Krösamajor som bara är nöjda om skrämmande elände kan rapporteras.

Tryckfrihetens dag idag.

Idag är det tryckfrihetens dag, det uppmärksammas i vanlig ordning på ledarplats i Eskilstuna-Kuriren vilket jag försökte kommenterar med tidningens kommentarfunktion på webben men den togs givetvis inte in. Den löd som så här;

”Med sådanan vänner krävs inga fiender.

Här har vi en ledarskribent som hyllar rätten att ta bilder med teleobjektiv, att publicera namn på ej dömda och kort sagt tycker att lite misstag får man tåla i pressfrihetens namn.

Samma tidning har inte lyft ett finger för att kontrollera en liberal politikers friserade sanningar och direkta lögner om svenska elever. Med sådanan vänner behöver pressfriheten inga fiender.”

Eskilstuna Kuriren har snarast förlåtande på ledarplats hävdat att eftersom Björklund tycker rätt är lite lögner helt OK.

Jag har tidigare påpekat hur ointresserad DNs ledar- och nyhetsredaktioner varit av frågan om Björklunds förmåga att dupera pressen, endast detta ljumma har jag noterat. Skribenten på DN verkar vara mer irriterad på programmet som avslöjar Björklund än på det som avslöjas om Björklund. Idag har som väl är DN en skribent som inte tillhör den inre liberala kretsen och med friska ögon kan se på saken från utsidan, eller från Björklunds insida. Lotta Fogde benämner Björklund ”ovanligt framgångsrik politiker” men jag undrar i mitt sinne om det inte krävs att man är borglig politiker i opposition för att lyckas komma undan med sådan verklighetsförfalskning, här ser vi effekten av den 90% övervikten av borglig media i Sverige.

Som vanligt, frestas jag säga, finns det ett i borgerlig press klart lysande undantag när sanningen om Björklunds fantasisiffror kom fram…. DN Kultur. David Karlsson känner antagligen ingen delaktighet i den kollektiva skuld som svensk press har gentemot läsare och väjare när det gäller granskningen av Major Björklund och fyrar av en salva som nämner saker vid dess rätta namn, det enda vi saknar är Major Björklunds egent favorit uttryck…. ”ludermässigt” men skribenten är antagligen varsammare med vad han säger än Björklund.

Som sagt, det är Pressfrihetens dag i dag och vi fann en gästskribent och en kulturskribent som klarade av att kommentera pressens förmåga att utnyttja denna frihet….. ledarredaktionerna verkar i vanlig ordning undvika konstruktiv kritik av sitt eget skrå.

Upptäckte dock…. efter att jag publicerat detta att man kan ana, visserligen ofrivillig, självironi i ledarskrået…. läs bara rubriken och förundras.

Finns fler i bloggosfären som noterat ovanstående.