Desperationen stiger bland vissa borgerliga opinionsbildare, antydningarna att Reinfeldts uppblåsta förtroendesiffror börjat dala lockar fram även fd ledarskribenter i försök att skademinimera.
Ekdal tar i desperationen till Per-Albin Hansson som exempel på vilken katastrof det är att Littorinaffären briserade, själv har jag dock mycket svårt att se vare sig likheten mellan Sverige för 70 år sedan och idag eller likheten mellan Littorin och Hansson. Inte heller ser jag något sedelärande i historien, svensk press skiter fortfarande i om folk bedrar sina partners annars skulle de inte få göra annat än att skriva om det. Sexköp är dock brottsligt och omoraliskt, vilket nog får anses som en viss skillnad mot att bara bete sig som ett svin i största allmänhet och bedra sin hustru eller make.
Vidare hävdar Ekdahl att ”Alla Littorins politiska motståndare utgår ifrån att han ljuger när han förnekar sexköpet..”, vilket inte direkt är vad jag sett. Tvärtom känner vi oss alla lite snopna och lurade när vi först uppmanas tycka synd om Sven-Otto eftersom hans barn blir så ansatta när det visar sig att sveriges mest bortförklarande minister inte heller den här gången klarade av att säga som det var när han gjorde sitt sista framträdande som minister. Till råga på allt spelar Reinfeldt med i spelet och när historien släpps ut till fullo så erkänner Reinfeldt att han varit med i charaden. En charad som bara handlat om att få Littorin ur vägen så fort som möjligt, kliniskt och kallt innan han säger mer dumheter. Såväl Wolodarski, Mona Sahlin och Göran Hägglund har uttryckt samma känsla av att blivit lurade att uttala sympati. Eller skall vi säga som det är, man målar upp en snyfthistoria så att även politiska motståndare måste uttrycka sympati. Mycket mycket kallt och beräknande.
Jag kan garantera att om detta inte vore ett valår skulle vi knappast sett såna försök till skademinimering från vare sig Voronov eller Ekdal, nu är det systemskiftet som skall räddas och då är den intellektuella hedern bortblåst. Såväl Voronov och Ekdal försöker få det här till att bli en ”kvällspresshistoria” men missar att påpeka att även SVD skrev mycket och initierat om saken. Voronovs attack på DNs ledarsida är närmast patetisk, vad som skrivs är ju bara rena fakta, Reinfeldt ljög för att kunna bli av med Littorin innan allt brakade loss. Frågan är varför just dessa två herrar, Voronov och Ekdal, tar i så de spricker för att förklara att ”alla andra har fel”. Vet de saker som inte vi vet och som de helst vill fortsätta ha så ?
Vem vet, men det är betydligt fler än Aftonbladet som skapar tvivel och funderingar just nu, kanske allra mest Voronov och Ekdal. Framför allt undrar jag hur Ekdal skall få till det att detta skadar socialdemokraternas trovärdighet ? Jag förstår dock mycket väl varför texten hamnade på Newsmill, troligtvis den enda plats i Sverige förutom Voronovs ledarsida som skulle publicera den. Vad ingen av de två skribenterna förstått är att man som statsminister inte får ljuga för pressen för att slippa frågor, det är det som jag och många andra inte gillar. Inte heller är det ok att hänga ut sin 16-åriga dotter för att få sympati, det är rent bedrövligt. Jag är mycket, mycket glad att jag direkt kände igen Littorins vanliga svajiga jag och insåg att snacket om Tingsrätt och barn bara var ett sätt att slingra sig.
Givetvis skrev jag en kommentar hos Voronov, mest som markering, visste ju att den inte skulle tas in.
Hjälptrupperna rycker in.
PeoWagstrom's Weblog 