Csaar skriver om informationssamhällets dystra bieffekt, ogräset i världens samlade kunskapsmassa. Passande nog skriver DN kultur idag om hur en av ogräsbekämparnas insatser är på väg att bestraffas av det brittiska rättsväsendet, något som även Tankebrott skriver om. Att den nya friheten att sprida sitt budskap verkligen nyttjas till fullo av kvacksalvare, astrologer, kristallskådare och andra drömmare är ett faktum, att likaså historieförfalskare och revisionister gör det är en tragedi.
Det som behövs i sådana tider är filosofer som Sokrates som lär oss ifrågasätta utan att tanklöst förkasta, det behövs såväl icke auktoritära auktoriteter som goda pedagoger och skribenter som med varsamt maner leder in i kritisk värdering av källor, det krävs lotsar som hjälper oss finna vägar i en värld full av grund och avfarter utan mål.
I en tid som denna behövs en bildning som ger människor en möjlighet att tro på sitt eget förnuft, finna glädje i fantasier men förmåga att inse skillnaden på fantasy och verklighet.
Är betyg det rätta medlet att skapa detta klimat, jag tvivlar… jag tvivlar förvisso på att Björklund vill ha ifrågasättande människor. Jag ser en helt annan människa som idealet för Björklunds medborgare, den tysta utan hopp om förbättring som finner sig i sin position. Tidigare segregering med betyg återför oss till den tid där vissa ”visste sin plats” och böjde huvudet för titlar.
PeoWagstrom's Weblog 