Jag skulle egentligen bara skriva om det här en gång, men antalet tvärsäkra uttalanden från diverse håll där partiledarfrågan och partiets politik blandas ihop får mig att fundera på om det inte är dax att återigen försöka dämpa upphetsningen lite. I mitt absoluta skräckscenario blir partiledarfrågan en politisk fråga och inte en personfråga och då står vi med en babblande utspelsmaskin som Jan Björklund som partiledare. Jag vill inte ha ett parti med en opinionssurfande populist vare sig om denne står till höger, vänster eller min sida… en partiledare skall leda partiet inte vara en megafon för utspel och en garant för att en viss opinion skall känna sig som den som sitter vid ratten.
Tyvärr verkar just nu alldeles för många osvikligt bergsäkra på att just de idéer de uppskattar är det rätta för partiet och att det skall styra partiledarvalet, ibland önskar jag att jag också led av en ständig hybris. Turligt nog så läser jag ibland texter fulla av klokskap som påminner mig om att även mina benhårda uppfattningar för någon annan bara är ännu en fundamentalist, precis som dina är det. I dagens DN skriver Lena Andersson under rubriken ”Absolut Rätt” om oss alla som har så lätt att se fundamentalismen hos motståndaren samtidigt som den egna kompromissförmågan är minimal.
Så återigen, partiledaren skall vaskas fram och vara en kandidat som har förmågan att företräda hela socialdemokratin inklusive de nissar som står och pekar finger åt varandra och förklarar för varandra att de minsann är ”riktiga” sossar i motsats till de där andra.
Politiken däremot, den skall värkas fram i partiet och utformas samt fastslås via medlemmars val. Med den partiledare som förts fram tack vare sina förmågor som ledare och inspiratör i spetsen skall den genomföras. Mona har fått mycket skit från olika håll av diverse viktigpettrar för sitt tal senast där hon kommenterade den politik hon fick gå till val på. Mona har varit en utmärkt partiledare, låtit partiet styra den linje hon skall företräda och hon har gjort det lojalt fram till den dagen hon meddelat att hon gjort sitt då hon rakt och ärligt redovisar sin åsikt om vad som kanske kunnat vara annorlunda. Det är gott ledarskap, lojalt och framför allt framåtsyftande.
Vi vet, alla vet, att politiken ofta blir mycket likriktad och att 90 % av alla beslut blir desamma oavsett majoritet det finns däremot olika slutmål. Bara för att spetsa till det lite, jobbskatteavdraget kunde mycket väl varit ett s-förlag precis som maxtaxa på dagis kunde varit ett moderat förslag. Skillnaden ligger inte i förslagen utan om vem som kom på att använda det först och framför allt hur man väljer att finansiera det. Jag kan förstå att den som tycker sig fått 1500 mer i plånboken är nöjd med det, speciellt som denne inte har kunskapen om vem som betalat för det och kanske till och med inte förstått att den dagen arbetsskadan slår till så skall de där 1500 kronorna betalas tillbaka med ränta på ränta i försämrad sjukpenning och högre beskattning på ”arbetsfri inkomst”. Vi må kalla oss mer eller mindre höger, vänster och mitt men skillnaden handlar faktiskt inte om slutmålet utan om vägen dit.
Socialdemokratins storhet har varit att den utvecklats med sin tid, vi har gjort resan tillsammans med väljarna från de dragiga arbetarbostäderna till det egna hemmet. Vill vi leva upp till partiprogrammet som säger att vi skall påverka, inte bara vilja, måste resan fortsätta. Jag må hata RUT, känna mig äcklad över den mängd pengar den här regeringen kastar på min dotters far genom att ta dem från hennes mor. Tyvärr är det kanske så att väljaren vill ha det så, då får vi banne mig finna en väg att lösa det utan de horribla effekter som den nuvarande politiken ger.
För att vi skall kunna föra en politik, och inte bara vilja, krävs det att vi fortsätter vara partiet som har duktiga pålästa företrädare som kan hantverket. Det finns de som tror att demokratins viktigaste aspekt är de fria valen, glöm det… i den fungerande demokratin leder de fria valen till en politisk organisation där man vet vad lagen säger, hur man ställer upp en propositions ordning och inser att myndighetsutövande inte är samma sak som att ha ett partimöte. Jag kan älska idealister, våra egna, vänsterns och miljöpartiets men att se idealister försöka leda en nämnds arbete utan kunskap är alltför ofta en förskräcklig syn. Lika förskräcklig som att se Jan Björklund förkasta forkningen för att kunna gå ut med sitt budskap…. och jag vill inte behöva se en S-märkt Björklund bara för att det finns en idé att det öppna fria valet är finare och bättre än en valberedning.
Att det sen finns människor i partiet med en egen agenda är inte konstigt det handlar ändå i slutänden om vad de kan åstadkomma i vår väg mot ett bättre samhälle. Vilket är den mall vi alla med våra agendor har att mätas emot, vi måste vara angelägna för människor.
Nu undra förstås alla vem jag ser som den rätta, jo jag vill ha en Anders Lagos pragmatiker med Karl Petter Thorvaldssons förmåga att få fart på ett torgmöte.
Himlen är blå men rosenknoppen kommer att bli en stor röd ros,
om vi ger den förutsättningar att slå ut……
(apropå att vissa är lite känsliga för symbolik)
PeoWagstrom's Weblog 