Wolodarskis (kvalitiets)press

Som jag skrev här så ojar sig Wolodarski över en stundande pressdöd. Eftersom jag hör till dem som är med och betalar skribentens lön så vill jag berätta lite om dagens upplevelser med DN.

I söndagsbilagan får jag veta att grisen Greta gärna kryper upp i sängen med Matte på natten, äckligt men inte hälften så äckligt som att tusentals kvinnor i landet lägger sig med svin… svin som gärna turnerar runt i olika sängar. Det vore det kul att betala för att reportage om sånt….

Jag får betala för att Johan Esk, en man som tydligen inte vuxit ifrån sandlådebråken, skall sitta och skriva om idrott som om det vore annat än en lek full med fuskande barn.

Jag får betala för DN ekonomi som ger goda råd åt blivande arbetslösa, dock bara för dem som tjänar på den nuvarande pellejönsregeringen. De som betalar kalaset får klara sig utan råd.

Jag betalar för en ledarsida som behandlar Jan Björklund som om han inte vore en grabb som bara vill vara i TV och visa upp sig. Faktagranskning är inte på tapeten….

Jag får betala för en tidning vars politiska journalistik alltmer inskränker sig till att skriva om opinionsundersökningar, jag tyckte att dagens ledare handlade om att man skulle ha perspektiv och inte bara se på nuet.

Jag betalar för att tidningen skall sätta ihop en lista på de 100 viktigaste svenskarna, listor skrev jag i mellanstadiet och kräver faktiskt lite mer av en skribent än tio i topp listor.

Hyckleriet regerar i mediebranschen…..

Vore det inte för DN kultur skulle jag sagt upp prenumerationen för länge sedan, skvaller kan jag läsa på nätet.

Det börjar bli en liten tradition!

Var och varannan helg så har jag haft en liten blogg orgie på söndagseftermiddagen vilket brukar innebära att jag tipsar om klokheter jag läst och dissar dumheter jag sett. DN är den absolut vanligast källan som refereras, både positivt och negativt.  Det här beror delvis på att jag har tillgång till den men också beroende på att jag inte gillar att bara dissa och tyvärr är övrig svensk press enormt distanserad av DN och förtjänar sällan beröm men samtidigt så måste DN som sveriges kanske viktigaste debatt forum få sina dumheter påpekade. Ibland tar jag hjälp av P1, som har en intellektuell heder, för att exemplifiera. Ibland gör P1s personal så att övriga medier blir riktigt sura, som när man majoritets pressen tjatade bort den P1 journalist som vågade säga att det vore bättre om GWB inte blev omvald i USA…. Så fick man inte säga ansåg borgliga media, det är bara om vissa länder man får tycka om regimen tydligen. Antagligen oroade sig borgliga skribenter för att GWB skulle, helt logiskt, kopplas samman med Arrogansen i Sverige. Samma Arrogans som just med sitt fyras gäng hade sin smekmånad med majoritetspressen, det har jag inte förlåtit Barbro Hedvall även om hon efteråt erkänt att det var en miss att rösta på de fyras gäng.

Apropå de fyras gäng så kommer vi in på dagens första kanontext från DN, passande nog är det en av ledarskribenterna som skriver gästkrönika i DN kultur. Hanne Kjöller som jag är väldigt ambivalent inställd till när hon skriver på ledarsidorna har skrivit en text som fullständigt mördar vad våra lokaltidningar i Eskilstuna lever på, i samma veva skall man inte friskriva annan press för det är precis som Kjöller skriver…

När medierna presenterar ”offer” så slår det ofta slint i journalisthjärnan. Sådana uppgifter som är självklara att ta med i andra sammanhang, som att man exempelvis redovisar både plus och minus när man granskar ekonomiskt haveri, skonas offren närmast regelmässigt ifrån. Vi kan få reda på att unga ”inte har råd att gå till tandläkaren” men inte vad detta med att ”inte ha råd” verkligen betyder. Har de inga pengar eller väljer de att använda dem för annat? Vi får möta människor som säger sig inte ha råd med endera medicin eller behandling utan att journalisten frågar hur det i så fall kommer sig att de har råd med nya Volvon utanför huset. Det är inte att informera, komplicera eller att visa på sammanhang. Det är att infantilisera och att desinformera.

Här i stan, i synnerhet om det är ett offer som drabbats av en myndighet med tystnadsplikt, så slår såväl Folket som Eskilstuna Kuriren på stora trumman i sympativalsen… de riskerar ju inget eftersom tystnadsplikten förhindrar genmäle. Journalister är viktiga i samhället, men inbilla er inte att det är sanningar de klämmer ur sig. Demokratin kräver balanserade förhållanden men när pressen har som grundinställning att offret alltid har rätt och att myndigheter, politiker eller förövare alltid fel så blir balansen tämligen sned. Som en händelse går det ett TV program i kväll, svt 2 kl 22.00, om hur fel det blir med dessa förutfattade meningar.

Arboga Morden, medias födkrok i sommar visar också hur media älskar offer och skurkar…. Först tyskan och Pirat Bay, redaktörerna måste gnugga händerna över de tiotal sidor som redan fyllts i tidningen de närmaste veckorna.

För övrigt, hela den senaste valrörelsens bevakning av Arrogansen präglades av offerperspektivet…. det var ju lite synd om de fyras gäng som blev så utmobbade av S-V-Mp och aldrig fick bestämma, tyvärr kommer väl deras regeringsoduglighet att sätta dem i offerrollen nästa val också.

Mesiga pressröster.

Vissa dagar när den borgliga pressen har drabbats av dåligt samvete för att de varit så elaka mot Arrogansen och klämmer ur sig såna hör ”medhårs” texter som DN och Eskilstuna Kuriren presterat om Reinfeldts sommartal blir man orolig….. orolig att de skall sluta leden igen 2010. Nu finns det dock hopp, kulturredaktionerna har en och annan klarsynt individ och dagens TV-krönika i DN gör att jag känner mig trygg igen.

Fri television

Johan Croneman levererar idag en läsvärd krönika i DN som behandlar Tom Alandh i allmänhet och programmet om Stefan Fernholm i synnerhet. Cronemna frågar sig vad som gör Alandh så outstanding och talar om hur han låter människor förbli människor och inte offer eller exempel och schabloner. Croneman berättar också om Alandhs förmåga att skilja på fakta och sanning, en tydligen oändligt  svår konst i media. Det är i sanning en hyllning som Croneman levererar, en hyllning baserad på fakta. Det är inte förvånande att programmet sändes i Public Servicekanalen TV2, det är heller ingen slump att Tom Alandh arbetat sedan 1971 på Public Service TV.

Alex Voronov ondgör sig idag över att Public Service kallar sig ”fri television” med tanke på den propagandadokumentär om Peking OS som SVT tvingats visa på grund av sändningsavtalet med IOK. Fri televison är ett tufft uttalande men program som Tom Alandh dokumentären visar att Public Service televisionen behövs, i de reklam och donationberoendekanalerna kommer aldrig program som dessa att visas. Deras dokumentärer kräver både offer och hjältar, finns skurkar skall de vara klart definierade och inte bestå av resultathungriga svenskar, elitidrottskommersen eller annat vi tittare kan känna oss medskyldiga i eller, gud förbjude, finansiärerna…. Kommeriella och donationsbekostade dokumentärer är gärna fulla med sanningar och mer restriktiva med fakta, påminner en hel del om ledarskriverier faktiskt.

DN Kultur kvarstår som svensk press klarast lysande stjärna.

Gnäll, gnäll och kverulans.

DNs kultursidor levererar som vanligt de intressanta tankarna i svensk press, idag är det är det Anna Hallberg som levererar. Hallberg skriver om alla dessa unga borgliga och föregivet smarta kvinnor som tycker att svenska kvinnor gnäller för mycket när de har ett så fint välfärdssverige som tar hand om dem. Fint så, jag skulle också vilja lägga till att en och annan av de som nämns i Hallbergs text gnäller som f-n på de svenska skatterna som finansierar välfärdssverige.  Kort sagt, sluta gnäll på skatterna och njut av friheten istället, den frihet som skattesystemet ger oss med en stark välfärd.

Ja, Voronov, jag vet att du inte gillar hur ordet välfärd används men det bryr vi oss inte om.