Sorg är en märklig känsla, finns inte mycket mer förtvivlat när den slår till samtidigt som sorgens efterdyning är en varm saknad som inte alls är obehaglig. På senare tid har sorgen överväldigat mig när döda fäder varit ämnet för filmer och dokumentärer. Lite förvånad är jag, tänker ofta på min pappa utan större åthävor men nu sköljer det över mig som spann kallt vatten.
Vill mitt undermedvetna mig något ? Har jag plötsligt förstått att det är ett par, stora, skor att fylla ? Som jag sa på begravningen, ”pappa var en bättre människa än jag, pappa stod ut med alla dårar utan bli irriterad. Det klarar inte jag, jag har försökt”.
Svaret dyker kanske upp en dag.
PeoWagstrom's Weblog 