8 timmar i bil idag, det blir en hel del P1 då. Lyssnade bland annat på dokumentären om Ludmila Engquist och på Kino. I vanlig ordning blev jag förbannad, i vanlig ordning på att det verkar som om folk som omskrivs i pressen skall behöva drabbas av sveriges värsta praktarsel. De uttalanden av de tidningar som anser sig vara samhällets skydd mot mörka krafter var så hårresande vidriga att jag inte kan upprepa dem här.
Det är väldigt märkligt att när pressen berättar historien om sig själv så pratar de om Tingsten som om han på något sätt är representativ för svensk press, aldrig nämns vindflöjlar som Arnell och hans gelikar, aldrig nämns förnedrande ”omröstningar” om människor och de högaktade kulturskribenter som en gång skrev ner en ung kvinnas kropp för att hon inte var ”vacker” nog åt dem att visa sig på vita duken nämns heller inte.
Det vore underbart om någon skicklig skribent skrev pressens verkliga historia, historien om förakt för människor och den oerhörda lojaliteten mot det egna skrået.
Vore trevligt med omröstningar om enskilda tidningsmedarbetare i pressen, man gör ju bara mot andra vad man kan tänka sig att ställa upp med själv. Lyssna på programmen, fundera sen på om det är värt att föda den branschen med era pengar. Själv välkomnar jag tidningsdöden, ibland måste man ta bort det sjuka för att något nytt friskt skall kunna leva upp.
Tills dess får vi kämpa för den spillra av bra journalistik som finns. Lite av den beskrivs i gårdagens blogg.
Tidigare i samma ämne, journalister som tar ut sina besvikelser på andra.
PeoWagstrom's Weblog 