Det kanske känns hårt att erkänna det men vi är faktiskt numera en krigförande/ockuperande nation. Att vara krigförande istället för fredsbevarande kräver ett helt annat ansvar gentemot lokalinvånare som ställer sin kunskap till vårt förfogande. Det här inlägget handlar givetvis om svenskt ansvar för de afghanska tolkar som jobbar tillsammans med våra soldater som tjänstgör i Afghanistan.
Att vår insats, vare sig man gillar den eller inte, skulle varit nära på omöjlig utan att dessa människor tagit den risk som det innebär att jobba åt en de facto ockupationsmakt är något som vi alla kan anas om. Vi är nog också eniga om att de människor som svenska soldater haft till uppgift att kontrollera och trycka tillbaka knappast uppskattar att deras landsmän jobbar tillsammans med ockupanterna.
Att vi, precis som så många ockupanter som jagats ut, lämnar våra lokala nyckelpersoner i sticket är fullständigt ovärdigt. Att som Billström likna dem vid ”statsanställda” vilka som helst är så uppenbart världsfrånvänt att bara det vore skäl att få sparken från ministerjobbet. När dessutom s-märkta Peter Hultqvist svävar på målet och vill se andra lösningar än ett fullt ansvar från Sveriges sida för de människor vi har försatt i fara blir jag riktigt irriterad. Som socialdemokrat ska man ansvar för andra människors väl och ve, i synnerhet när man är delaktig i den brydsamma situation som människor drabbats av.
Redan det romerska imperiet värvade lokalanställda hjälpstyrkor men till skillnad mot oss insåg man från början att man därefter blev ansvarig för dessa människors framtid. I kontraktet om tjänstgöring gjordes det klart att vid tjänstgöringens slut tilldelades man ett romerskt medborgarskap. Det fanns mycket dumt i det romerska imperiet men de insåg sitt ansvar som ockupant, gör man lokalbefolkningen medskyldig får man också ta hand om den.
Vi kan gott lära oss av romarna i den här frågan och som Röda Berget skriver skärpa oss.
PeoWagstrom's Weblog 