Svensk press är i en svår situation. Upplagor sviktar och ekonomin kräver allt större rationaliseringar. Ett argument för att fortsätta trots allt mindre intresse från allmänheten är medias roll som granskare av makten. En avsevärd mängd statliga pengar pumpas in i sveriges näst största morgontidning, varför sveriges medborgare skall ta detta särskilda ansvar för något som fyller ut mellan annonser, krönikor och tyckande är oklart.
Precis som ett flertal svenska medier så är profilen hög och man solidariserar sig med Davit Isaak och Anna Politkovskaia som drabbats av repression med artiklar och manifestationer. Enligt pressröster är det ett sätt att sätta press på regimer. Det är lättare sagt än gjort. Franco, Pinochet, Viola och Salazar satt i många år i orubbat bo trots svensk press. Ju mer resereportage handlade om Spanien, vinkrönikor om chilenska röda, matkrönikor om argentinska biffar och kultursidorna om Lissabons fantastiska atmosfär försvåras det att få allmänheten att inse diktaturerna vidrighet.
Det finns visserligen exempel där medier påstår sig ha bidragit till att rädda människor från diktaturer men det handlar i allmänhet om enstaka individer snarare om en verklig effekt på världen.
Men verksamheten hos de svenska medierna är betydligt mer beskedlig till vardags. Det handlar huvudsakligen om att vara ett värn för pressfriheten. Ett slags backup för demokratin om sveriges styrande organ skulle bete sig som det forna Sovjet där tidningar kom ut utan innehåll angeläget för människorna.
Detta kyliga resonemang om försvar för demokratin passar dock illa ihop med det innehåll som pressen bjuder sina läsare på. Inredningstips, matrecept, promotionreportage för den senaste bilmodellen som faller skribenten i smaken, hela bilduppslag utan text på rymdfärjor i stan, promotion för onlinetjänster maskerat till ekonomireportage och krönikor av journalister där man slänger all ambition av objektivitet överbord.Det är svårt att rida på engagemang för demokrati när man i ovanstående helt avstår från att problematisera sin egen roll som propagandist för livsstilar.
Sedan är det svårt att komma från misstanken att intresset för enskilda individer öden i världen mer handlar om att skapa en positiv syn från allmänheten på de reklamblad som pressen i allt större utsträckning är. Hur görs urvalet av vilka individer som anses vara ömmande fall, väljs vissa individer bort eftersom de helt enkelt har dåligt marknadsvärde. Hur är det med de som misshandlas i spalterna, har de en chans att upprättas i spalterna eller är det oförenligt med behovet av att skapa en bild av pressen som evigt god ?
Idén med att en viss företagstyp i samhället skall ha en särskild position som övervakare av alla andra utan annan insyn än ”redaktionsrådet” och ”yrkesetiken” med påståendet att de är viktiga för demokratin är etiskt svår. Samtidigt som redaktioner en gång i tiden var viktiga för demokratins skapande så krymper allmänhetens förtroende för pressen som institution i samma takt som allt mindre fakta och mer tyckande tar plats i spalterna.
I en press som kämpar mot vikande inkomster tillåts andra publicistiska hänsyn än samhällets bästa ta huvudrollen. När det är viktigare att sätta dit någon än att presentera de verkliga skälen till varför pumor avlivats, eller att ett bevarandeprojekt fyllt sin uppgift anas cynismen i denna ledare.
PeoWagstrom's Weblog 