Slumpen som banbrytare.

När man lyssnar på människor som Jan Björklund eller Urban Bäckström så är det uppenbart att de vill få oss att tro att det finns klara vägar som leder oss till de stora upptäckterna. Björklund vill att vi skall satsa på de som ”kvalificerat” sig och Bäckström anser att man inte skall slösa pengar på sådant som inte marknaden ropar efter. Båda dessa herrar bör ta sig en funderare på hur många verkligt stora upptäckter som gjorts av de som redan fått ett nobelpris, ja hur ofta någon får två nobelpris eller ens är med i diskussionen om ett andra pris. Sen finns det nobelpristagare som nyttjat sin prestige till att skapa team som får fram nya upptäckter, företrädesvis vid platser som CERN där det bedrivs forskning till stor del trots människor som Bäckström och Björklund. Grundforsknig har aldrig varit vare sig valvinnare eller kortsiktigt garanterade vinstmaskiner, inget för en populist eller ägarrepresentant.

Slutligen tycker jag herrarna B och B, samt diverse andra som tror sig kunna stampa fram framsteg genom en låst metodik skall fundera på detta. Artikeln pekar på ett av säkert miljontals exempel sen vår arts barndom där misstaget ledde till en framgång. Ibland räcker det inte att tänka rätt eller faktabaserat, ett litet misstag eller ett sidospår är ofta vägen till de verkligt banbrytande  händelserna.

Jo det finns några dubbelvinnare.

Fyra personer har hittills (2007) fått Nobelpriset två gånger:

• Marie Curie, 1903 i fysik och 1911 i kemi,
• Linus Pauling, 1954 i kemi och 1962 för fredsarbete,
• John Bardeen, 1956 och 1972 båda i fysik,
• Frederick Sanger, 1958 och 1980 båda i kemi.

Konsekvensneutralitet

Konsekvensneutralitet är en princip som påstås råda på svenska nyhetsredaktioner, det må vara sant när det gäller publiceringar om andra men knappast i frågor där man själva är inblandade.

Expressen toppar just nu med en nyhet där man riktar udden mot någon annan när man lika gärna kunde riktat udden mot den egna tidningen. Kritiken riktas i minst lika stor utsträckning mot Expressens vinkling av ”nyheten” från början. Vi som är lite insatt vet ju dessutom vem som ligger bakom, den exkriminelle som om han inte jobbade på Expressen skulle ha noll förtroende i Expressens ögon.

Expressen och Polisväsendet.

Det händer ibland att en polis gör sig skyldig till ett brott, är sannolikt något mindre vanligt än att övriga befolkningen gör det. Poliser döms dock inte på samma sätt som vi andra, de riskerar också att förlora sitt arbete. Det finns någon sorts teori om att en polis som begått något olagligt inte är bra för polisväsendets förtroende hos allmänheten.

Vår kära medier brukar nogsamt rapportera om detta, i kvällspress med extra smaskiga rubriker om det är en polis som kan sättas åt.

Inom medievärlden är dock inte förtroende något problem, dataintrångssvensson är en dömd fd-brottsling och värvades som Expressens troligen mest välbetalda reporter. ”Dömd fd-brottsling” alternativt ”exkriminell” är vad Svensson skulle kallas om Expressen beskrev någon utanför bolaget i sina spalter.

Det säger en del om den skillnad i moral som gäller för tidningsfolk och övriga samhället. Säger ännu mer om det förtroende som man kan ha för pressen.

Tintin och Efterlyst

Sitter här och väntar, väntar på ledarsidornas uppror. Ett bibliotek gjorde sitt val, eller försökte, om vilka böcker som de skulle ha på biblioteket. PO, pressombudsmannen, gjorde sitt jobb och initierade en pressetisk debatt. Både biblioteket och PO blev hotade för att de utfört sitt arbete.

Förväntar mig en minst lika stor uppståndelse mot dessa hot som det blev när Vilks blev hotad. Eller förväntar mig, det gör jag ju inte, jag hoppas men tror inte. Det är ju, uppenbarligen, skillnad i hur saker hanteras beroende på vem som hotar. I de nya fallen verkar det mest vara vita kristna/ateister som upprörs och de är ju våra egna dårar och de har vi ju överseende med.

Alltid lika glad när likheterna mellan vår allierade Saudi Arabien och oss visas upp i sin prydnad…

Detta bildspel kräver JavaScript.