Det finns en briljant tänkare på Aftonbladet, en tänkare som kommit fram till att när det gäller just hans egen grupp är lågt förtroende något bra. Jag tror att den store tänkaren förväxlat popularitet och förtroende, det är inte synonymer.
Det finns oerhört respekterade individer som definitivt har både popularitet och förtroende som till exempel Nelson Mandela, det finns de som har ett högt förtroende och är impopulära som fordom Göran Persson och så finns det de som är impopulära och har ett svagt förtroendekapital som till exempel Rupert Murdoch. Tänkaren, Peter Kadhammar, verkar tro att popularitet är förtroende och skriver ”En reporter som söker prestige och popularitet blir ordens hora.” I så fall kan vi väl konstatera att det är rätt gott om horor som gladeligen matar människor med vad de tror människor vill ha istället för att ifrågasätta människor, inte minst på Peter Kadhammars arbetsplats. Det finns också exempel på att Kadhammars bransch söker människor med sjaskigt anseende som till exempel dataintrångs Niklas och betalar dem dyrt för att smutskasta.
Lars Linder som Peter Kadhammar jämför sig med är nog mindre populär än Peter Kadhammar men av de som läser honom mer respekterad och med betydligt större förtroendekapital.
Vad Peter Kadhammar gör är att än mer trycka ner journalistikens förtroende genom att än en gång visa att med en vinkling kan en skribent göra vad som helst till sanning. Blanda ihop begrepp och därefter påstå något vara bra för att det är dålig, det kan möjligtvis bli trovärdigt den dagen man skriver om någon annan grupp än sin egen. Undrar också varför journalister räknar 999 goda intentioner för mer än 999 misstag när det handlar om dem själva men aldrig om andra ?
Dom 999 saker jag aldrig skulle göra
Dom vägs upp av 999 värre saker jag gjort
PeoWagstrom's Weblog 