Image via Wikipedia
Nu skall det snart firas, 10-årsjubileum är det. Nu kommer det knappast att framställas som ett firande men de yttre attributen, extra bilagor i tidningar, minnesprogram, parader och diverse deklarationer kommer in till förvillelse att likna en OS-invigning eller minnet av segern över Hitler.
Det trista är väl att den enda som verkligen borde fira är död, bortryckt från möjligheten av en rättegång och insyn i den väv av händelser som gör västs relation till Osama Bin-Ladin så omöjlig att se i svart eller vitt.
Tveklöst är det Osama som avgått med segern. Det räcker att på peka den lilla ironin att USA hjälpte till att bygga upp den kader av av krigare som sedan Sovjetunionens fall varit ett skavsår i västvärlden, och allt detta bara för att jävlas med Sovjetunionen för det finns knappast någon som på allvar tror att USA brydde sig ett dyft om Afghanerna nu när vi efter tio års strider i Afghanistan sett facit.
Dessutom pekade Osama i och med Guantanomo ut ihåligheten i den västerländska humanismen där allt det vi hatade hos västs motståndare blev fullt lagenligt och acceptabelt, vi visst det ju förvisso redan eftersom det tyst godkänts hos trogna allierade som Israel och Sydamerikanska diktaturer. Det knepiga är att det fortfarande finns de som inbillar sig att östblocket dödade fler människor än västblocket som ett medel för politisk repression efter Stalins död. Jag glömmer aldrig de fågelholkansikten som visade sig vid guidningen i Stasihögkvarteret när de inbillade avrättningarna av tusentals människor inte fanns att uppbringa. Så mycket för västerländsk informationsfrihet….
Osamas breda leende som han ibland bjöd på blir än mer förståeligt när man ser det hyckleri och den oro som den ”arabiska våren” manar fram i väst. I vissa diktaturer är ”vår” bra i vissa dåligt, mest beroende på hur pass offentlig vetskapen om samarbetet med regimerna har varit. Antagligen hade man i NATO-kretsar inte räknat med att Libyerna skulle upptäcka att Gadaffi var en värderad partner.
Så nog vann Osama, Irak invasionen visade att amerikanska politiker har huvudet under armen och som teaparty rörelsen visar är det precis vad många amerikaner vill ha. Osama visade också att brittiska premiärministrar är beredda att ställa upp på vad som helst bara man får leka med USA. Osama visade också att om du är en demokrati eller inte är oväsentligt, Israel får slakta och spärra in folk för att de är på ”vår sida” och det får även diverse diktatorer världen över bara de är på ”vår sida”.
Osama visade också att den så omhuldade ”fria pressen” i väst gladeligen publicerade vad vilka fabricerade lögner som helst i ”kampen mot terrorismen” och ignorerade de avvikande rösterna. Det finns fortfarande svenska ledarskribenter som anser att de gjorde rätt som stödde USA och UKs överfall på Irak trots att det innebar att de vände dövörat till mot sansade människor.
Osama såg också till att skapa en västvärld där ”nationella säkerhetsintressen” tillåts ställa såväl social trygghet, juridik och öppenhet i skamvrån. Precis som i totalitärt styrda länder anses nationens säkerhet berättiga avskaffande av mänskliga rättigheter för större eller mindre delar av befolkningen.
Så Osama, ett postumt grattis till dig, du klädde av oss vårt humanitära utanverk och avslöjade oss och våra institutioners hjälplöshet i att stå upp för våra ideal, påvisade bristen på bildning hos välutbildade folk och gjorde smygrasismen öppen.
Stort tack till dig Osama, möjligtvis blir det ännu lite värre men sen precis som som arbetarörelsen förde in det här landet och andra in i ett anständigt samhälle trots en vilt protesterande borgerlighet kommer det förr eller senare att ske igen. Religions och rasist förklringarna kommer återigen att få ge vika för de verkliga problemen i världen, klasskillnaderna.
PeoWagstrom's Weblog 