Pedagogiska leksaker och barnprogram

En gång i tiden, när man inte visade TV i en massa kanaler för att tjäna pengar på shampoo, så fanns det barnprogram som många människor älskar att förtala. Det var barnprogram som ifrågasatte könsroller, uppmanade barn att välja själva istället för att fylla upp de eviga konservativa rollerna. Eftersom en del älskar att håna dessa program tänkte jag visa hur det såg ut innan de kom och hur mycket av shampooreklamen och pauserna i reklamen ser ut  än idag.

Borgerliga skribenter….

Image via Wikipedia

Jag minns hur DNs ledarsida efter valet 2006 skrev att de skulle granska regeringen precis som förut, det är ju alltid en plikt att granska makten. Nu har DNs ledarsida bytt ledning och vi kan väl säga lite försiktigt att det märks….

DN skriver om att regeringen öser ut hundratalsmiljoner på PR-konsulter, trots en egen propagandaminister men Wolodarski skriver om Juholt som han tycker inte skall utöva opposition eftersom en gång av tio så röstar SD med S. Så vitt jag, troligtvis även så vitt Wolodarski vet, så är det regeringens jobb att utforma en politik som får en majoritet. Det är i varje fall inte oppositionens uppgift, fast det är klart när Wolos kompisar bestämmer är Stalinmodellen den rätta ? Fast vi kanske skall kalla den Franco- eller Pinochetmodellen för att få rätt partifärg ?

Det finns fler som beter sig märkligt, Martin Ådahl verkar också resonera som så att eftersom oppositionen opponerar så bra så måste oppositionen samarbeta med regeringen ? Har Martin också svårt att förstå en regerings ansvar ?

Imorgon skall det bli kul att läsa lokalblaskan, som kritiserar kommunstyrelsens ordförande för att synas på kommunens hemsida. I så fall borde några hundra miljoner till PR-konuslter från regeringskansliet rendera i en ledare av tidigare ej skådad indignation. Men men, det blir väl som vanligt…. det viktiga är vem som gör fel inte vad som görs fel.

En hycklande trio….

Hoo semesterlogg 1

Första heldagen i Hoo, osäkert väder med mycket moln och varmt när solen tittade fram. Vi drog oss ut på en av våra, numera, traditionella åkturer. Vi letar upp vägar i närheten som vi inte provat än, kopplar in min iPod och lyssnar på Skeptikerpodden och tog vid där vi slutade förra sommaren med avsnittet om myter kring homosexualitet. Som vanligt ett utmärkt sällskap med skeptiker till en mycket konkret omgivning, verkligheten känns närmare här.

Några timmars podlyssnande och tidigare okända vägar ledde oss fram till Döda Fallen med de vackra vyerna, inte nog med fantastiska naturvyer utan också en järnvägssträckning som är så mycket vackrare än vilken väg som helst.

Vi tog också den imponerande vridscenen i besittning, panoramabilden kanske ni måste klicka på för att få se hela, där jag passade på att göra min imitation av en annan fet sångare som brukar ha tunika på sig.

Slutligen tog vi vägen från Döda fallet till Ragunda kyrka som minsann blivit lite sött skär för ett besök vid min frus gravsten, lite felstavat bara. Det var kul när någon ringde min mamma och frågade efter Ann-Sofie Wågström varvid mamma tänkte; ”Hon är ju död”.

Dagens stora behållning var dock den tomma GPS skärmen när nyheten sipprade ut om den galenskap som frodas i storstan. Som om vi inte visste det, vi som pendlar in för att jobba 😉