Wolodarski är konsekvent.

Image via Wikipedia

Wolodarski ångar på i vanlig stil i sin traditionella söndagskrönika. Traditionell på mer än ett sätt, dels så är det varje söndag och dels hävdar han sin huvudtes. Inga offer är för stora för att uppfylla Wolodarskis liberala idealstat.

Idagens krönika anser han att varje barn som växer upp i en familj som inte är så gynnad av omständigheterna måste förstå att det inte är den skillnad som barnet ser mellan sig och sina kompisar som är det viktiga, det viktiga är att barnet kan se på barnen i Burkina Faso och känna sig gynnat. Det är ju solklart, måste ju till och med en sjuåring som redan efter sitt första sommarlov skall hylla sin sommar i den traditionella essän; ”Min sommar” förstå. Yeah, right…. Wolo.

Wolodarski är dock konsekvent, han har även tidigare visat att han anser att offer är rimliga för att hans liberala idealstat skall få finnas. För en tid sen propagerade han för att en specifik form av barnmisshandel skall undantas frånn straffrättsliga påföljder, ja helst skall den utövas av offentliga myndigheter. Allt för att hans idealstat skall uppnås där man i liberal anda har all rätt att skära i barnen i religionens namn.

Även på utrikespolitikens område har Wolodarski hårt lanserat att inget barnaoffer är för stort. Iraks barn, deras föräldrar med förövrigt, led enligt Wolodarski rättfärdigt under bombanfallen och offensiverna i Irak eftersom Colin Powell visade en kapsel med vitt pulver i FN. Inget offer är för stort, Stalin skulle gillat dig Wolo.

För att citera Bagheera; ”Hur tror du de skall komma ihåg det du lärt dem när du klippt till dem? ”