Det saknas något här !

Image via Wikipedia

Läser en mycket intressant och välskriven text om omvärldens förväntan på offret, i texten skrivs om Arboga, Österrike och Colombia där människor i förtvivlade omständigheter inte efteråt lyckats leva upp till omvärldens förväntningar. Jag är fullt på det klara med att ”vanligt folk” har svårt att acceptera att ett våldtäktsoffer är ute och festar några veckor efter övergreppet, ”vanligt folk” är rätt korkade. ”Vanligt folks” babblande i media avhandlas också i texten men dirigenterna i den här osmakliga härvan nämns knappt i texten. Att någon köpte de österrikiska polisernas historia, att svensk press frossade i Arbogamorden nämns inte, på ett litet hörn nämns en TV-soffa. Journalister och media behandlas som en oskyldig transfererare av ord och bilder utan eget ansvar för vad som sprids.

På det hela är texten en av de vanliga berättelserna i media om att det är synd om människor. I vanlig ordning berörs då inte de lögner, halvsanningar och rena gissningar som media frossar i kring händelser som säljer sker.

Ännu ett exempel på medias oförmåga att se sig själv och sin roll i samhället när det gäller att etablera ”sanningar”. Hyckleri.

Just Arbogamorden måste vara ett rekord i medialt hyckleri, först brassar hela mediasverige på för allt vad de kan kring historien för att sen gå i taket när offentliga handlingar kring målet sprids på nätet. Antagligen för att det nu inte går att tjäna pengar på att publicera pixelerade versioner som man kan få ta del av som betalmaterial på deras sajter.

Jag prenumererade ett tag på Fokus, slutade när jag märkte att även den tidningen inbillade sig att den bara var en ”förmedlare” av ”sanningar”. Inget kan vara mer inbilskt. Fokus har nu etablerat tesen att etiskt rena kommuner är de enda som kan komma i topp i kommunrankningar.

Wolodarski är konsekvent.

Image via Wikipedia

Wolodarski ångar på i vanlig stil i sin traditionella söndagskrönika. Traditionell på mer än ett sätt, dels så är det varje söndag och dels hävdar han sin huvudtes. Inga offer är för stora för att uppfylla Wolodarskis liberala idealstat.

Idagens krönika anser han att varje barn som växer upp i en familj som inte är så gynnad av omständigheterna måste förstå att det inte är den skillnad som barnet ser mellan sig och sina kompisar som är det viktiga, det viktiga är att barnet kan se på barnen i Burkina Faso och känna sig gynnat. Det är ju solklart, måste ju till och med en sjuåring som redan efter sitt första sommarlov skall hylla sin sommar i den traditionella essän; ”Min sommar” förstå. Yeah, right…. Wolo.

Wolodarski är dock konsekvent, han har även tidigare visat att han anser att offer är rimliga för att hans liberala idealstat skall få finnas. För en tid sen propagerade han för att en specifik form av barnmisshandel skall undantas frånn straffrättsliga påföljder, ja helst skall den utövas av offentliga myndigheter. Allt för att hans idealstat skall uppnås där man i liberal anda har all rätt att skära i barnen i religionens namn.

Även på utrikespolitikens område har Wolodarski hårt lanserat att inget barnaoffer är för stort. Iraks barn, deras föräldrar med förövrigt, led enligt Wolodarski rättfärdigt under bombanfallen och offensiverna i Irak eftersom Colin Powell visade en kapsel med vitt pulver i FN. Inget offer är för stort, Stalin skulle gillat dig Wolo.

För att citera Bagheera; ”Hur tror du de skall komma ihåg det du lärt dem när du klippt till dem? ”

Ödets lotter

Allt detta bloggande så mycket glädje och vänskap det gett mig, så mycket sorg och svårigheter jag fått kontakt med. Inte anade jag att min lilla egenterapi som skrivandet utgör kunde bli en väg in i en ny värld. Jag har fått träffa Lena, en kvinna som passerade alla livets skeden i en blixtrande fart, ledde henne med en liten introduktion in i bloggandets värld. Aldrig anande jag att jag på nära håll skulle få läsa om trotsigheten, kampen och acceptansen inför en fiende inom henne som allt brutalare åt upp hennes inre. Det jag minns är dock inte kampen och sorgen jag minns hennes glädje, glädjen när hon i valrörelsen kom ner till vårt specialquiz på Bishops. Hela quizet fick ta en liten paus och fylla sina glas när Lena gjorde sig hemmastad i sitt lag. Vissa spelare har rätt till specialbehandling, speciellt när det krävs rullator, peruk och färdtjänst för att förgylla vårt sällskap. Det var ingen stor stund, inte särskilt värdig men vi hade trevligt och kärleken fyllde rummet. Det är viktigt att minnas Lena för hennes glädje och optimism, sista gången jag träffade henne sken hon som en sol över sina senaste testresultat. Senast jag skrev om det var det här resultatet.

Jag har också stött på döden i annan skepnad via min blogg, människors sorg har berört mig och inspirerat till texter. Jag har fått vänner som som ekar i texter, letade rätt på denna och fann kommentarer från en del av dessa. Jag funderar om mina texter har betydelse, mer än för mig själv. Jag tror och hoppas dock att dessa vänner nya och gamla och ej längre bland oss finner och fann en trygghet i att vi andra bryr oss. Vi behöver inte bry oss så stort, så fantastiskt eller specielt bara vi finns där. Kärleken och omtanken skall inte basuneras ut på gator och torg för att gillas, den märks ändå om den finns.

Nu har jag ännu en vän som är två själar i gemensam kamp för livet. Ty de är ett för mig från gången jag först såg dem och skrev om dem efter en föreläsning. Kloka människor, vackra människor, starka människor som trots det drabbas av livets svåraste prövning. Jag är oändligt glad att jag en gång talade om hur fantastiska de är, för det är inte det jag vill göra nu. Jag vill bara finnas här, en vän en stor stadig människa som tål att lutas mot. För som sagt, människans kärlek märks inte i uttalanden utan kan precis som i filmens övertydliga värld främst ses där människor möts i det lilla. Ni finns några där ute, ni vet vet att jag finns.