vilks vänner….

Att jag anser att borgerliga svenska ledarskribenter är en grupp genomkorrupta hycklare är ingen nyhet för den som läst min blogg. Det är heller ingen nyhet att jag till skillnad från publicister verkar utan lagstiftad amnesti från förtal, troligtvis beroende på att jag har mer ryggrad och karraktär än alla dessa handelsstudenter tillsammans.

Idag noterar jag att DN öser galla över Syrien, öser galla över de som inte öser galla över Syrien och beter sig på det för liberala ledarsidor förutsägbart sätt. Utan att skämmas ignorerar dessa ”liberaler” att våra ”vänner” i världen, Israel, Bahrain och Saudi Arabien beter sig likadant mot delar av sina befolkningar respektive ockuperade befolkningar. I en ”liberal” värld är inte dina handlingar det du analyseras utifrån, istället är det om du är med oss eller mot oss.

Vad som gör mig mer förvånad är att alla dessa liberaler som försvarar rätten för Vilks att håna muslimer inte reagerar över påhoppen  på Dan Parks, denna konstnär som bara vill uttrycka sin åsikt genom att visa en svart man med halsring. Konst är konst i mina ögon och jag anser att såväl Parks som Vilks är menlösa posörer. Vad jag kan se tycker dock inte liberala ledarsidor att konst är konst, de försvarar Vilks rätt att håna muslimer men inte Parks rätt att håna svarta ? Jag tycker det är märkligt…. men det kansske bara är jag. Sen kom jag då ihåg Alex Voronov, Voronov som i SNgate gärna vill sätta koppel på en kvinna och rycka i det. Så är det förstås, koppel och halsringar är en godkänd form av övergrepp bland liberaler ?

Citerar Voronov apropå saker och ting; ”För konstkritiker är det intressant att försöka förstå konstnärens uppsåt. Men försvaret för yttrande- och tryckfriheten beror inte på hur goda motiv konstnärer eller chefredaktörer haft, hur kvalitativa alstren är eller vad de uttrycker för hållningar.” Go Voronov, upp till kamp för halsringen…..

Symboler för ?

För inte så många dagar sedan ”firade” vissa utbrottet av det amerikanska inbördeskriget. Ett krig som likt det andra världskriget, trots de tillkortakommanden den segrande sidan innehar, var ett krig där mänsklighetens kamp mot rasism och segregation stod i centrum. Sorgligt nog har den amerikanska confederationsflaggan inte hamnat på historiens soptipp, tvärtom används den friskt i ”the south” som ett tecken på deras obrutna hyllning till ”Johnny Reb” och allt tal om symboliken som flaggan står för, slaveriet, avfärdas.

Jag undrar bara vad dessa ”sydstatspatrioter” skulle tycka om att se en krigskyrkogård i europa där deras döda anförvanter vilar under en hakkorsflagga ? Kanske ungefär som den afroamerikan som ser confederationens flagga vid delstatens capitolium ?

SNgate, Bibeln och arkeologi

Jag har idag tagit en lång biltur, från Eskilstuna till Hoo i Ragunda kommun. Precis som jag uppskattar mina tågresor för att jag kan pyssla med annat så har jag funnit ett sätt att njuta av den trista sysslan att hålla i en ratt och växla. Min iPod är full av kunskap och idag avnjöt jag och kära hustrun ca sex timmar vetenskapsradion historia. På slutet av resan dök Hans Furuhagen upp och talade om sin bok ”Bibeln och Arkeologerna” och min tanke gick omedelbart till Voronov och hans kollegor i Eskilstuna Kuriren AB som när det gäller SNgate bedriver sitt yrke på samma sätt som de arkeologer som skickas ut för att bevisa bibels sanningshalt snarare än att leta efter arkeologiska fakta.

– De gräver med Bibeln i ena handen och spaden i den andra, säger antikvetaren Hans Furuhagen om många av de arkeologer som arbetat i det Heliga Landet. I en aktuell bok berättar han historien om Bibelns arkeologer, som allt sedan 1700-talet letts av bibeltexter och trossatser, snarare än källkritik …

Den enträgenhet som vissa skribenter inom Eskilstuna Kuriren AB visar kan bara liknas vid den enögda entusiasm som arkeologer vid utgrävningen av Massada uppvisade. Arkeologerna ansåg sig funnit platsens sista försvarare, något som fynden av skellettdelar från gris gör osannolik. ”Den 7 juli 1969 begravdes tre kistor vid foten av klippan Masada. De var svepta i den israeliska flaggan, ty detta var en statsbegravning bevistad av höga rabbiner, militärer och politiker.”

Lika mycket som ovanstående ”begravning” var ett sätt att skapa en myt att bygga ett land kring, lika mycket är Carstorps och Voronovs pressröster ett försök att bevara en myt, myten om pressen som faktabärare och sanningssägare. För hur skall det gå om alla läsare förstår det som vi som omtalas i pressen vet, sakfelen är legio och möjligheten till rättelser är obefintlig.