Sitter och tittar på ”Julian Assange – världens kärleksaffär” och blir både fascinerad och deprimerad. Människor som kan antas, utifrån det förtroende folk har för dem, använda insidan på huvudet ses hävda att de genom att läsa Stig Larssons Milleniumserie förstått hur svenskt rättsväsende fungerar. Att överhuvud taget se människor som tror att människor är svartvita och fullständigt goda eller onda gör att förtvivlan gror i mitt inre.
Den stackars Julian Assange blir en medias clown som lyckas framstå som en korsning av John F Kennedys skenhelighet och Berlusconis hybris. Att dessutom se människor som hävdar sig önska rättvisa i världen hävda att någon skall ges rätt att slippa rättslig prövning, då blir det väldigt svårt att tro på dessa människors förmåga att se nyanser i tillvaron.
Jag borde egentligen inte bli förvånad, i en värld av institutionaliserat hyckleri. Vi har regeringar som bombar vissa länder för att de skjuter på invånare medan man skickar vapen till andra länder som skjuter på sina invånare. Vi har en press som efterlyser utredningar men när utredningar görs så godkänns de inte om resultatet blev ”fel”.
Så jag får väl acceptera att människor, media och länder inte tänker basera sina beslut på värderingar utan på vad de tycker passar för stunden. Jag kan inte göra annat än att påpeka, skälla och försöka få fram det i ljuset och förstå varför världens utstötta inte vänder sig till vår demokrati när de söker förbättring.
PeoWagstrom's Weblog 