veckans skämt voronov vs ronge

Jag har en del intressanta mail i det ämnet men inblandade vet ju själva hur otroligt komiskt det här är.

årets pressbild

Nu har jag sett alla de tidningar som vunnit något delpris i en tävling om att ta årets bild utse sig själva till årets vinnare. Jag känner alltid ett lätt illamående när pressen prisar sig själv men det är alltid svårt att gå i polemik utan att låta som en gnällig, ja,  journalist. Nu har jag tack vare Lena Sundström fått lite enkel pedagogik att påvisa den läbbiga stanken av egenkärlek från de som brukar kalla sig granskare.

Här hittar ni ”årets bild” och här hittar ni den som borde ha bivit det. För att ni inte ska missa det, se skillnaden här nedan.

public service

Än så länga har inte ”kultur” minister Lena lyckats få ner Public Service till den låga nivå hon vill ha den på. Kulturprogrammen är för svåra, borde bli mer bejakande….. Jag törs anta att hon även när hon såg det här  inslaget satte kaffet i halsen när den fria företagsamhetens ifrågasätts i Vetenskapsmagasinet, det är väl inge fel att lura folk om de tror på det.

Utah, aldrig förnekar det sig.

Det är skönt att bli påmind om oavsett land, religion och kultur så kan människor hitta på märkliga saker. Uppenbarligen ville Utah visa sin plats i världen med sin nya ”landskapssymbol”. Varför inte, Saddam Hussein hade en vacker liten portal i Bagdad i form av korslagda sablar. En hyllningssång av Shawn Mullins.  En lite uppdatering, lista på Utahsymboler, det är tydligen populärt med symbolpolitik. Utse något, kostar inga pengar och se ändå ut som du gör något.

Mormon’s are everwhere
battalions of bicycling bachelors
with dark suits
and well cropped hair
we’re Mormons too
have been since ’72
I’m riding between my brother and sister
in the back seat of a ’67 Buick station wagon
with red vinyl seats
we stick by each other
and to those seats
we’ve been eating cheese and bacon sandwiches
our mother made for thirteen days straight in the August heat
and both my siblings are wakin’ on those eggshells
as I will soon learn how to do myself
they play their quiet silly games
with their peashooters
as I sip luke-warm Sprite from a tin can
sold to me by a hunchback silly bastard old woman
a hundred miles back
who is probably the only person with good sense
in this part of the country
I still don’t know what to do god-awful bacon and cheese sandwich
but your body is your temple
God tells us so,
so drink up your milk
and reap what you sow
I mold the cheese and bacon sandwich into a ball in my hand
it kind of reminds me of Play-dough
I look around to see who is watchin’
and stuff it between the red vinyl seats
no one will find it
at least not for a couple of weeks
we’re in this big place now
it’s kind of like 1/2 of an blue plastic easter egg shell
and there’s a hole in the top
where the sun cuts through
and lights up the room
and I hear all these male voices
telling me that black people are inferior
and it’s ok to have more than one wife
and as the dry dry breath of the utah sun warms me
I stand before a statue of Jesus that is far too big
and has held these folks hostage for so so long
and I gaze up at the nostrils of the sandstone savior
and wonder if it
can smell all this bullshit
cause I sure can
and I’m only 5 years old
in Salt Lake City
in 1973…

Minns ni ?

Det fanns en gång en tid när, åtminstone jag, i min naivitet trodde att det som rapporterades av nyhetsmedia var något man kunde tro på. Det var givetvis inan jag själv fick insyn i något de skrev om, innan jag försökte få dem att rätta en felaktig uppgift, innan jag försökte få svar på om det var tidningen eller den enskilda journalisten som firade i champagne tillsammans med sin ”story”. Att kommunicera med media känns alltid väldigt Kafkaartat.

Numera tror jag mer på Kerstin Dellert som sa; ”Man kan aldrig tvätta sig ren i trycksvärta” något som Paul Ronge kommenterar här.

Lite om dagens tidningsbesvikelse, rostiga spadar och på Twitter som #SNgate.

Det sorgliga är att vi alla förlorar på detta, den dagen media slutgiltigt för sitt förtroende i botten finns det inte längre några kanaler med hyfsat generell spridning. När media beter sig som Flashback kommer det i slutänden bara att gynna Flashback.

pressens svarta får

Att läsa dagens ledartext i DN är en lektion i hur en ledarskribents etik fungerar, vad tycker ”vi” på den här tidningen, vilken fråga skall vi skriva om för att visa det, hur pass selektiv med information skall vi vara för att det verkar som om vi tänkt över det och kommit till en logisk slutsats.

I dagens ledare läggs all kraft på att visa hur klok och förnuftig världen äntligen agerat nu när den agerar.

Om mänskliga rättigheter och demokrati är universella värden måste de också försvaras.

Förtigs gör däremot att en del av de stater som stöder detta agerande är medlemmar i Gulf Cooperation Council, samma länder som stöder Bahrains regim när den krossar sin demokratirörelse. Förtigs gör att för tre månader sedan var Libyen fortfarande en värderad partner i världen i klass med Mubarak, Prinsarna i Saudi, diverse smådiktatorer i Centralasien, Kina, Pakistan och den finaste av dem alla Hamid Karzai denna frihetshjälte.

Ja, i sanningen en lektion i hur man säljer in hyckleri, dubbelspel och framför allt egennytta. Jag ser verkligen fram mot Wolodarskis söndagsdravel i morgon, den har potentialen att bli ett episkt verk av oanad hycklande kvalitet.

Här en text som blir en fantastisk ironi sett med dagens ögon. En annan text om ”förräderiet”, oklart om det är mot Gadaffi eller Libyens folk… misstänker att svenska ledarsidor hinner med fler olika tolkningar innan affären är över.

Här nedan ser vi monumentet på Pärltorget i Bahrains huvudstad, före och efter. Monumentet byggdes som en symbol för enigheten i Gulf Cooperation Council, symbolen var dock inte viktigre än att den kunde rivas när den blev en symbol för demokratirörelsen.

Rivet som en manifestation av förtryckande enighet.

Mer om Libyen efter Gadaffi.

DN SVD AB EXP SVT SR EK