Inte första gången, inte hellre sista hoppas jag, som jag får tillfälle att lyfta fram Lena Andersson klokskap. Lena Andersson är en fristående kolumnist i DN och ett av skälen till att jag trots stor vånda betalar för en produkt som blir mindre och mindre tidning och mer och mer TV4 aktig. TV4 aktig innebär meningslös, stryka mediekonsumenten medhårs med lätttuggat material som inte ifrågasätter det oreflekterade majoritetssamhället.
Idag har Lena tagit sig an Socialdemokratins kris, kommenterat Monas avslutningstal och levererat ungefär det jag skrivit ett antal gånger men Lena gör det så mycket bättre. Socialdemokraterna skall inte vädja till enskilda människor, socialdemokrati handlar om att bygga ett samhälle och att inpränta att ett samhälle blir inte bra att leva i ens för de som har det bäst om inte alla, så gott som, har ett liv som de finner värt att leva. Vi ser idag på TV från alla världens hörn människor som inte har liv att leva de värderar högt nog att vara rädda om. Vi ser det hos fattiga amerikaner som tagit värvning, vi ser det som Tunisier och Egyptier som anser att deras liv inte är värt mer än att de kan gå i närkamp med diktaturens hejdukar utan att ha något att förlora. Vi ser det i Sverige hos unga män som inte ser någon framtid på hitsidan lagen utan väljer att leva ett liv på lagens skuggsida. Vi ser det hos människor som inte ser sig ha något anat än sin ”värdighet” kvar och som slår vilt omkring sig när den hotas.
Det här skall inte blandas ihop med medelsvenssons svarta pengar till hantverkaren, lögn i skadebeskedet till försäkringsbolaget eller den svart städhjälpen. Det här gör vi inget åt med ett ROT eller RUT bidrag och inte heller med mer poliser och längre straff.
Samhället förblir orättfärdigt även då det håller sig med stora mått av anständighet. Det sociala arvet upphäver i hög grad idén om rättvis belöning för flit, liksom synen på framgång som tecken på absolut duglighet och ansträngning. Det sociala arvet förknippas med de mest utsatta men är nog som mest verksamt i de övre skikten: få halkar neråt (såvida de inte invandrat i vuxen ålder). De som har kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital klarar sig även om de hoppar av skolan efter nian; de tar sig igenom universitetskurserna också utan läshuvud, och de med begåvning förstår hur de ska förvalta den i stället för att slarva bort den på strunt och overksamhet. Man ”råkar” inte bli knegare om inte föräldrarna är det. Och utan att veta hur det gick till hamnar man i nätverk som hjälper en med diverse och till trevliga och givande jobb. Att det är klassamhällets osynliga hand som vilat varsamt på ens skuldra känns inte.
Jag delar både Mona Sahlins analys i hennes tal och Lena Anderssons analys av analysen, frågan är vad vi gör åt det ? Det känns ju lite kymigt att det är Bo Lundgren som så stringent analyserat det som av svensk socialdemokratis styrka;
För några år sedan hörde jag förre moderatledaren Bo Lundgren tala om ”nån annan-ismen”, en svensk sjuka. Den var borgerlighetens olycka och bestod i att väljarna tänkte: ”jag har det bra men min granne har det nog inte lika bra så jag röstar vänster.” Det var åtminstone uppriktigt. Andra skulle kanske kalla företeelsen solidaritet, empati, omsorg.
Så, kära kriskommissioner och tänkare. Mona har talat om för oss vad det är för fel på samhället, Lena har talat om vad det varit för fel på oss. Nu kanske vi kan ta oss samman och bygga en plan för vårt samhälle där alla ska med. Vi måste vara angelägna, genom att skapa ett tryggt samhälle för de som har det bra och ett samhälle att vara delaktigt i för de som inte har det lika bra.
Det finns enkla saker, som att se till att kommunikationerna i Stockholm fungerar och det finns svåra saker som att få en allt mer egoistisk samhällsklass i Stockholm att kanske också den måste offra en bit av sin idealbild för att skapa de kommunikationerna. Precis som vi i Eskilstuna måste förklara för människor att alla kombiterminaler, kortidsbooenden, järnvägar och vägar inta kan ”vara någon annanstans” utan att ett samhälle handlar om att man fördelar gott och ont för att skapa en fungerande värld.
Alternativet på lång sikt är att vi också här får människor som känner sig tvingade ut på gatan för att ta det de behöver.Än så länge klarar vi oss på gamla meriter, precis som Bo Lundgren och Anders Borg bygger en ”stark ekonomi” på Göran Perssons hårda nypor. 2014 kommer det att vara väldigt annorlunda……
Inte trodde jag att tråk Bo skulle säga något så klokt.
PeoWagstrom's Weblog 