Arkiv för januari, 2011
ordmoln
84 år ung….
…skulle Olof Palme varit idag. Ung ja, till skillnad mot detta gäng såg Olof Palme in i framtiden och förvaltade bara inte en kapital som andra skapat åt dem.
Godmorgon Världen hade också ett intressant inslag om ryggdunkar och raka ryggar.
Olof Palme skaffade sig respekt bland världens folk som ställningstagare och fredsmäklare, Bildt retar upp folk genom att kalla dem nazister eller vädjar om stabilitet i Egypten på Twitter. Ibland bär ett svenskt lastbilsflak längre än både DN Debatt, Twitter och ryggdunkar i Davos.
Förväntan och besvikelse…
Jag undrar om det inte är något fel på förväntningarna om man anser att det här är en nyhet som måste publiceras ? Inte konstigt att de enda som anser vara säkra på stan är den grupp som drabbas mest och samtidigt råkar vara den grupp som läser tidningen i minst utsträckning. Har tidningen behov av att tala om att det är säkert ute borde man ta och skriva om hur oerhört få som verkligen drabbas av något och göra en riktig artikel av det.
Motorpress i sitt esse…..
Han skådar noga och granskande den potenta maskinen, god för 300 km.
För en tid sedan skrev jag en blogg om hycklande motorjournalistik och förutspådde att snart skulle de komma, artiklarna som blundar för det som allt som oftast används för att slå ner på fordon som skribenterna ser som ett hot mot sitt yrke. Nu är det dags, ”Hos Ducati står en rysare till hoj, Ducati Diavel Carbon 1200 kubik. Den väger bara 207 kilo och har 167 hästkrafter och ett vrid på 240 Nm. Den får nästan Ducati Multistrada blekna.”, och för er som inte kan koderna så är rysare här ett positivt förstärkningsord.
Se så lätt vad att glömma omtanken om människor, det gick nästan ännu fortare än när skribenterna skall försöka prata upp intresset för italiensa ”kvalitetsprodukter” för femhundraelfte gången sen människor kom på att det finns bilar som fungerar och byggs i Japan.
Jag längtar efter den dagen när DN kultur tar ett grepp på motorjournalisterna precis som de gjort på tidningens nyhets och ledarredaktioner. Tills dess kan jag tipsa DN motor om den senaste tekniken, det finns dataspel där ni kan leka jämt om ni vill utan risk för er och andras hälsa.
Ett litet påpekande bara, kör motorcykel bäst ni vill, jag är bara förbannad på skribenter som inte ärligt kan säga att vissa saker kommer de alltid att kritisera och andra inte bara för att de är rysligt rädda för att deras lekstuga skall tas över av konsumentjournalistik. Vi i sjukvårdsektorn kommer gladeligen att lappa ihop er, ni och alla andra som anser att livet inte är värt att leva om man inte riskerar att bli en kostnad för det allmänna…..
Wolodarski…
I dagens signerade ägnar sig Wolodarski åt kvalificerad trams…..
Han hyllar Sydkorea ekonomiska under som tidigare fått utstå gatlopp i DNs spalter för att vara statssubventionerat och osunt skyddad mot konkurrens.
Han hävdar att man alltid måste stå demokratin bi även om det för stunden kan kännas bättre att vara ens fiendes fiendes vän, är det därför DN anser att statskupper mot Chavés i Venezuela är OK ?
…trams förresten, dåligt minne och inkonsekvens är väl ren inkompetens ?
Sant men…..
DNs huvudledare skriver om Egyptiens land.… och det är väl rätt klokt men.
Hur kommer det sig att ledarredaktioner aldrig berör sin eget hycklande ? DNs ledarredaktion har aldrig lagt någon större energi på att påpeka hur vi i väst villigt stöttar diktaturer när vi tycker att den diktatur folken själva önskar sig är sämre ur våran synvinkel.
Inte ens med de mest mörka glasögon kan man påstå att våra vänner i Saudi är mer demokratiska än Iran, bara lydigare… men kritiken mot stöd till Saudi är en mild bris jämfört med den som har med Iran att göra. Skillnaden mellan de tu länderna är inte mer än en eventuell hjärtinfarkt hos en Saudisk prins eller kung.
Lisa Bjurwald har i sin comeback gjort det bra, diktaturer och övergrepp är fel oavsett vem som gör det och skall benämnas så också. Vore bra om DNs ledarredaktion i övrigt tog av sig sina rosa glasögon och såg världen ur alla förtrycktas ögon och inte beroende på vem som förtrycker dem.
En fattig bonde skiter fullständigt om bomben som dödar hans familj är made in USA eller Russia eller China. Det borde DNs ledarredaktion också strunta i. Den dagen Dn ansluter sig till den linjen så skall jag med intresse läsa ledare också om Venezuela, Iran och Kuba utan att behöva relatera till vad man skriver om Saudi, Thailand och Singapore.
Bo Lundgren definerar S !?
Inte första gången, inte hellre sista hoppas jag, som jag får tillfälle att lyfta fram Lena Andersson klokskap. Lena Andersson är en fristående kolumnist i DN och ett av skälen till att jag trots stor vånda betalar för en produkt som blir mindre och mindre tidning och mer och mer TV4 aktig. TV4 aktig innebär meningslös, stryka mediekonsumenten medhårs med lätttuggat material som inte ifrågasätter det oreflekterade majoritetssamhället.
Idag har Lena tagit sig an Socialdemokratins kris, kommenterat Monas avslutningstal och levererat ungefär det jag skrivit ett antal gånger men Lena gör det så mycket bättre. Socialdemokraterna skall inte vädja till enskilda människor, socialdemokrati handlar om att bygga ett samhälle och att inpränta att ett samhälle blir inte bra att leva i ens för de som har det bäst om inte alla, så gott som, har ett liv som de finner värt att leva. Vi ser idag på TV från alla världens hörn människor som inte har liv att leva de värderar högt nog att vara rädda om. Vi ser det hos fattiga amerikaner som tagit värvning, vi ser det som Tunisier och Egyptier som anser att deras liv inte är värt mer än att de kan gå i närkamp med diktaturens hejdukar utan att ha något att förlora. Vi ser det i Sverige hos unga män som inte ser någon framtid på hitsidan lagen utan väljer att leva ett liv på lagens skuggsida. Vi ser det hos människor som inte ser sig ha något anat än sin ”värdighet” kvar och som slår vilt omkring sig när den hotas.
Det här skall inte blandas ihop med medelsvenssons svarta pengar till hantverkaren, lögn i skadebeskedet till försäkringsbolaget eller den svart städhjälpen. Det här gör vi inget åt med ett ROT eller RUT bidrag och inte heller med mer poliser och längre straff.
Samhället förblir orättfärdigt även då det håller sig med stora mått av anständighet. Det sociala arvet upphäver i hög grad idén om rättvis belöning för flit, liksom synen på framgång som tecken på absolut duglighet och ansträngning. Det sociala arvet förknippas med de mest utsatta men är nog som mest verksamt i de övre skikten: få halkar neråt (såvida de inte invandrat i vuxen ålder). De som har kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital klarar sig även om de hoppar av skolan efter nian; de tar sig igenom universitetskurserna också utan läshuvud, och de med begåvning förstår hur de ska förvalta den i stället för att slarva bort den på strunt och overksamhet. Man ”råkar” inte bli knegare om inte föräldrarna är det. Och utan att veta hur det gick till hamnar man i nätverk som hjälper en med diverse och till trevliga och givande jobb. Att det är klassamhällets osynliga hand som vilat varsamt på ens skuldra känns inte.
Jag delar både Mona Sahlins analys i hennes tal och Lena Anderssons analys av analysen, frågan är vad vi gör åt det ? Det känns ju lite kymigt att det är Bo Lundgren som så stringent analyserat det som av svensk socialdemokratis styrka;
För några år sedan hörde jag förre moderatledaren Bo Lundgren tala om ”nån annan-ismen”, en svensk sjuka. Den var borgerlighetens olycka och bestod i att väljarna tänkte: ”jag har det bra men min granne har det nog inte lika bra så jag röstar vänster.” Det var åtminstone uppriktigt. Andra skulle kanske kalla företeelsen solidaritet, empati, omsorg.
Så, kära kriskommissioner och tänkare. Mona har talat om för oss vad det är för fel på samhället, Lena har talat om vad det varit för fel på oss. Nu kanske vi kan ta oss samman och bygga en plan för vårt samhälle där alla ska med. Vi måste vara angelägna, genom att skapa ett tryggt samhälle för de som har det bra och ett samhälle att vara delaktigt i för de som inte har det lika bra.
Det finns enkla saker, som att se till att kommunikationerna i Stockholm fungerar och det finns svåra saker som att få en allt mer egoistisk samhällsklass i Stockholm att kanske också den måste offra en bit av sin idealbild för att skapa de kommunikationerna. Precis som vi i Eskilstuna måste förklara för människor att alla kombiterminaler, kortidsbooenden, järnvägar och vägar inta kan ”vara någon annanstans” utan att ett samhälle handlar om att man fördelar gott och ont för att skapa en fungerande värld.
Alternativet på lång sikt är att vi också här får människor som känner sig tvingade ut på gatan för att ta det de behöver.Än så länge klarar vi oss på gamla meriter, precis som Bo Lundgren och Anders Borg bygger en ”stark ekonomi” på Göran Perssons hårda nypor. 2014 kommer det att vara väldigt annorlunda……
Rik och själlös…
DN ägnar idag en helsida om det som har blivit nyhetsdelens signum de senaste månaderna efter utrensningsaktionerna, layoutade meningslösheter. Det enorma utrymme som en hel sida i DN erbjuder slösas bort på en bild som täcker nära halva sidan, ca en femtedel är reklam och ungefär en fjärdedel ägnas åt något annat vi skall göra när vi inte läser den här tidningen. Dessutom ägnas sidan åt en ”nyhet”som för mig som prenumerant är helt oväsentligt och snarast provokativt, tidningens ekonomiska resultat. Jag vet det, tidningen vet det och konkurrenterna vet det…. resutatet kommer sig av att man skurit bort mycket av det som är DNs själ, analyser och texter av tänkande människor vilket ersätts med ”TT-notiser”, jättelika bilder och layouttrix samt en våldsam satsning på att ge människor lätttuggad underhålning i bostads, söndags, motor, sport och andra perifera delar som aldrig i livet vågar ifrågasätta de åsikter läsaren redan har.
Sällan har en tidning så ofrivilligt kreativt visat på varför den gör sig allt mer meningslös. Det blir allt tydligare att det är DN Kultur samt enstaka krönikörer på utan fast anställning på ledarsidan som får stå för det som DN en gång stod för i sin helhet. DN HAR INGET VÄRDE om den bara blir en arbetsplats för människor utan annan vilja än att dra runt tidningen. Inte ens den tidigare så bra vetenskapssidan på helgerna kommer undan de gigantiska bilduppslagen med en textmängd som tar två minuter att läsa upp i radio. Vet ni det DN, då lägger jag i så fall hellre den tiden på radio…
Det enda DN kan glädja sig åt är att de fortfarande inte är lika usla som konkurrenterna här illustrerat av Lindström.