Redan i Antiken.

Mitt i steget skriver om döden som klassmarkör, hur människor utan hopp och framtid i det civila samhället får ta på sig rollen att försvara nationer. För en relativt ynka skärv förväntas den medborgare som ingen ens bemödat sig om att lära vilka ideal han slåss för försvara oss som anser att vi har bättre karriärvägar. Låt oss se klart på vad ett yrkesförsvar innebär, det innebär att vi säger till någon att för x-antal kronor skall du vara beredd att dö för min skull utan att ställa frågor. Frågorna sköter vi om, vi som har makten, pengarna och kunskaperna om vad som är värt att riskera ditt liv för. Som en liten bonus slipper vi galna mödrar som kräver svar på varför värnpliktiga måste dö för våra ideal.

Ideal som säger att en engelsk arbetargrabb som kan sparka boll är värd 1000-falt mer än den som med ditt liv skall försvara din rätt att  sitta hemma i soffan och dricka bärs i ditt lags tröja utan att oroa dig för din säkerhet. Det är vad ett yrkesförsvar är, att återigen be de svagaste i vårt samhälle ta ansvar för att vi välbeställda skall slippa.

Historien visar dock att redan i antiken började samhällens nedgång den dagen den övervägande delen av medborgarna ansåg att andra skulle ta ansvar för deras livsstils fortlevnad. Redan det romerska imperiet föll till slut samman när medborgarna drog sig undan det gemensamma ansvaret för sin säkerhet, det antika Athen förlorade sin själ när medborgarna tog beslut om att andra än de själva skull strida för deras demokrati.

Folkförsvar.

Även Csaar skriver om medborgarskapet.