Jag undrar hur våra kära frihetsälskande motståndare ser på det här tilltaget ? Kommer vi att se pamfletter för yttrandefrihet på ledarsidorna, högstämda texter om rätten att klä sig som man vill eller kommer det som en stilla gäspning avfärdas bland redaktörerna som ointressant eftersom det är ”fel sorts” yttrandefrihet som förtrycks ?
Jag vet inte hur det är med er men jag tvivlar på högerpressens intresse i den här frågan, det känns antagligen lättare för en handelsutbildad* skribent att engagera sig för Vilks rätt att håna människors tro än att engagera sig för en facklig organisations rätt att ta hand om sina medlemmars intressen. Kan möjligtvis bero på vilka man identifierar sig med, i ena fallet den förmenta rebellen och i det andra fallet de styrande.
Rebella, Martin och Röda Berget skriver också om saken.
Måste nävar resas igen för yttrandefriheten ?
* Jag har noterat att det blir allt vanligare med Handelsutbildning bland borgerliga politiska redaktörer. Den härskande klassen ser till att ha opinionsbildarna i sina led.
PeoWagstrom's Weblog 
Jomenvisst, PeO, vad jag längtar efter en renässans för fackföreningarna!! Alliansen och liberala ledarsidor jobbar ju åt det andra hållet. Att avveckla och minska löntagarnas makt.
Ska ta och börja riva i hur jag köptes ut av min arbetsgivare efter 16 års anställning där jag brändes ut och hade en cancer i kroppen, helt ovetandes. Jag var sjukskriven för utmattningsdepression, men när högskolestarten kom satte jag fart med ett år genusstudier. Jag hade återhämtat mig till vanliga nivåer. Cancern började kännas som en kaka på vårkanten i bröstet.
Nu ska jag se vad Facket är värt. Mitt kära Finansförbundet har gjort vad de kan. Men det har alltid varit jag som fått vinna slutstriderna. Fackrepresentanten visar sig alltid sitta i arbetsgivarens knä. Det är jag som fått sätta hårt mot hårt. Jag ansågs vara besvärlig av fackrepresentanten på min arbetsplats. Tja, varför ska man inte få vara det och ta vara på sina rättigheter? Ingen snäll och rar kvinnna bara. 😉
Du får gå med i Unionen helt enkelt, eller LO.
Det är läge för att kräva att facken gör det man betalar dem att göra. Men att arbetsgivaren vill bestämma vad man får prata om på arbetstid är oroande.