Själv befinner jag mig hos de som Alex Voronov är tacket skyldig. Jag är i Hoo, Ragunda kommun, Jämtland där invånarna skall betala extra för sin medicin så att Voronov som bor och arbetar mitt i centrala Eskilstuna inte skall behöva oroa sig för att han skall behöva nöja sig med mindre än tre apotek inom krypavstånd från vare sig jobb eller bostad.
Så tacka du Voronov, men tacka de som står för notan istället.
Ibland så kan man fundera över livet och vad man skall göra med det, jag har gjort det inte minst sedan valberedningen kontaktade mig med en önskan om att placera mig på en valbar plats på landstingslistan i Sörmland. Att få frågan, att antas göra skillnad, att antas vara med att ta svåra beslut har faktiskt på sätt och vis hämmat mig eftersom jag inte längre bara skall svara för mig själv. Jag har ett ansvar större än min person och en position som gör att jag potentiellt kan dra ner goda människor i smutsen om jag inte funderar på vad jag uttrycker.
Jag brukar söka stöd hos människors ord och tankar för att fortsatt känna mig trygg i att jag faktiskt har både förmågan och viljan att fortfarande spela roll. Ikväll letade jag upp Rod McKuen för att minnas att även om jag inte kan göra allt kan jag kanske skingra ett och annat moln med hjälp av mina vänner. Världen kanske aldrig blir perfekt men det hindrar inte att vi försöker…. jag och mina rödgröna vänner och kanske med lite hjälp av någon hemlös socialliberal.
Clouds are not the cheeks of angels you know
they’re only clouds.
Friendly sometimes,
but you can never be sure.
If I had longer arms
I’d push the clouds away
or make them hang above the water somewhere else,
but I’m just a man
who needs and wants,
mostly things he’ll never have.
Looking for that thing that’s hardest to find–
I’ve been going a long time now
along the way I’ve learned some things.
You have to make the good times yourself
take the little times and make them into big times
and save the times that are all right
for the ones that aren’t so good.
I’ve never been able
to push the clouds away by myself.
Help me.
Reinfeldts skräck är uppenbarligen de eviga frågorna och djupet i tillvaron.
Människor och tro är ett av de program i radions P1 som serverar kunskap på det sättet som man önskar att nyhetsreportrar skulle försöka sig på ibland. Det kan ju faktiskt finnas ett värde i att tala om såväl judar utan att det handlar om Israels bedrövliga politik, om Islam utan att det handlar om en bindgalen Ahmadinejad eller korkad Åkesson eller för den del om de katoliker som gör annat än leker med korgossar och sist men inte minst påvisa en del om den religiositet som vi ser som vår egen.
Såhär inför valet har Människor och tro haft en liten intervjuserie med partiledarna för riksdagspartierna men en ville visst inte komma, Reinfeldt ville inte vara med. Enough said, fegis…. jag hade hemskt gärna hört platt-tv profeten från Täby uttala sig om något djupare någon gång men vi vet ju redan att dammsugningen av de egna ägorna är andlighet för honom.
Andlighet; ”Det sköna rasslet, när det bara rasar in saker, kan man bäst åstadkomma med ett smalt munstycke.”
PeoWagstrom's Weblog 