Jag vaknade denna morgon till Konflikt i P1 som handlade om mediebevakningen av Rinkeby och dess påstådda Talibaner. Inledningen på sändningen ställde en fråga som vi nog bör ställa oss lite oftare och kanske i fler sammanhang än i vår relaton till Islam.
Hur kommer det sig att en nattvandrande ”kristen svensk” är en ansvarskännande medborgare som tänker på barnens bästa medan en mulimsk pappa som går till discot för att se hur barnen sköter sig automatiskt placeras i facket religiösa extremister ? Hur kommer det sig att en ”kristen svensk” som har synpunkter på det lämpliga i att en 13-14 årig dotter går på en fest med 20-25 åriga killar är en rättfärdigt orolig pappa men en muslimsk pappa med samma synpunkter är taliban ?
Varför, jo precis som jag skrev häromdagen så är det lätt att släta över när de egna vännerna gör något som vi fördömer andra för.
”Du får aldrig höra sanningen från sådana som kallar varandra dårar.”
Siddhartha Gautama, Buddha
PeoWagstrom's Weblog 