I nomineringstider verkar det som om vissa människor drabbas av en moralisk kolaps, alternativt grav hybris. Jag tror det var en moderat som sa något om att konkurrens situationen framkallade det hela. Det känns ju rätt trist att politiker, som ju numera skall ses som mina kollegor, drabbas av Mühlegg syndromet och anser sig stå över alla andra och har rätt att till varje pris få sin vilja igenom via konspirerande eller rent fusk.
Sorgligt nog finns det de som tror att lösningen är att flytta ut den här situationen in i de nationella valen, troligtvis eftersom de som propagerar för detta önskar mindre politik och mer skönhetstävling i valen. Jag tvivlar dessutom på att de som manipulerar partidemokratin drar sig för att inte göra detsamma i ett nationellt val. Förövrigt så måste listorna ändå skapas på något sätt, skall man slå tärning om det då ? Det finns redan nu alldeles för många politiker som är mer intresserade av att säga rätt saker och synas på rätt ställen än att tala för en långsiktig ideologi, en personvalskampanj lär inte göra dessa teaterapor mer seriösa.
En dag när man deppar ihop över dessa kollegor som totalt missförstått varför man engagerar sig i politiken och ett parti är det skönt att luta sig tillbaka och lyssna på människor med lite mer perspektiv på livet. Några minuter i Lyssnarens Guide till Galaxen gör mig lugn, lugn i den vetskap att världen rullar vidare i sin bana trots människor som hellre ser till sina egna intressen än till eviga värden. Världen glömmer snart dessa småsinta individer och i längden genomskådas snart de som inte kan se sig själva i de handlingar som de gärna dömer andra för.

Det finns många som vill slita ner demokratin i dyn.