Jag har av och till på bloggen skrivit om Obama och att jag tror och hoppas att hans lysande retorik avspeglar en genuin önskan om att USA skall jobba sig tillbaka till den position av tacksamhet och förväntan som världen kände 1945. Då 1945 hade USA, Förenade kungadömena och Sovjetunionen räddat världen från den mest genomstuderat förtryckande ideologi som världen skådat. I motsats till sina alliansbröder hade USA ett förhållandevis klart moraliskt försteg, i motsats till Churchill släpade man inte på ett kungahus och ett imperium och i motsats till Sovjet var man en demokrati. Några tiotal år behöll USA också sin roll som moralisk kompass, man gjorde upp med rasismen i syd och New York och San Francisco var platser där frihet OCH tolerans hyllades.
Sen spårade något ur… min vän Csaar har idag publicerat en text just om det hycklande som USA började göra sig skyldigt till när man talade vackert om demokrati i väst och förtrycket i öst. Victor Jaras brutna handleder symboliserar inte bara Pinochets grymhet utan också USAs brutna moraliska ryggrad när man resonerar att mina fienders fiender är mina vänner.
Jag förstår mycket väl att att Iranier som levt under Shaens regim misstror USA, jag förstår mycket väl att den som sett USA kämpa för Pol Pots rätt att representera Kambodja i FN misstror USA och jag förstår att den som minns att USA invaderade Irak med skälet att förstöra icke existerande massförstörelsevapen har svårt att lita på USA.
Jag har hopp, men jag vet inte om jag kan kräva det av andra ? Kan ni ?
PeoWagstrom's Weblog 