”Jag hatar verkligen dom…”

Jag har lyssnat på årets allra bästa sommarprogram, Nour El-Refai gav det perfekta pespektivet till Erika Bjerströms prat om journalisters dåliga självförtroende och hur illa hon tyckt om bevakningen av Jarl Alfreius död.

Journalisten Erika visar att journalister alltid respekterar journalister, ja kanske bara respekterar journalister ty alla andra är en story. Uppenbarligen är även döda journalister befriade från respekt, troligtvis eftersom de döda aldrig kan ge igen med samma mynt.

Nour El-Refai lider inte av denna respekt, hon vet att hon alltid är en story och alltid en av dem som journalistkåren skall kunna ta igen sin dåliga självkänsla på. Jag fick en häromdagen den här kommentaren på den här bloggen. Läs gärna Csaars kommentar, det är klass vad vi kallar nedanstående är upp till er läsare.

”Sven B Larsson säger:
juli 6, 2009 vid 6:00 e m e

Vad intressanta diskussioner ni måste för hemma hos er.
Titta…nu tittar de anställda på dn på knullis.se..Åhh vad spännande.

Oj..nu var någon från Saudiarabien inne på min sida. Åhh gud.

Vilken jävla låg nivå…”

Jajamensan, det är fantastiskt kul att veta att den som lever på att skriva ner andra inför 100000-tals läsare inte längre törs porrsurfa på jobbet av rädsla för att någon skall upptäcka det. Kalla det låg, jag kallar det solidariskt ansvar, de skriver om Nour och jag skriver om dem. Skillnaden är att de tycker och jag konstaterar. Imotsats till journalister lider jag inte av inbillad personlig integritet och roar mig med att hänga ut mig själv och mina brister, jag skrattar gott åt att nån i Saudi eller Singapore läst min blogg och funderat över vilken galning som skrivit den och är givetvis mallig över att nån hittat mig.

Jag önskar att fler politiker, fler artister ja fler människor skriver och läser om hur pressen behandlar dem. Sedan skänker man en tanke till radions P1 och Public Service och kräver att få betala 100 spänn extra om året bara för att det är så bra. Ni kan kräva summan av er dagstidning som aldrig i livet släpper fram Sommar med Nour i sina spalter.

Malis Siwe pruttar på, skiter i växthuseffekten.

Malin Siwe, för att använda ett i sammanhanget passande ord, ”skiter” som vanligt i fakta och nöjer sig med sina egna ”sanningar”.

I sin outtröttliga kamp för att svärta ner allt offentligt har nu Malin Siwe kommit till sophanteringen. Eftersom hon har svårt att hävda att kommuner inte har ansvar för att vi inte bränner soporna själva på gården så ignorerar Siwe det faktumet och koncentrerar sig på de mer flyktiga ”pruttarna” istället för den mer handfasta ”skiten”. Jag vet ju likaväl som mina begåvade läsare att huvudledaren är osignerad i Dagens Nyheter men den här texten fullkomligt, för att använda ett i sammanhanget passande ord, stinker Malin Siwe.

Att gå i polemik med halvsanningar och utelämnade fakta är som alltid hopplöst, så jag nöjer mig med lite faktaredovisning.

Till det offentligas kärnverksamheter hör att ta rätt på det som Malin Siwe och andra klämmer ur sig på toaletten. Malin Siwes utsöndringar flyter sen vidare i rören till reningsverket och kvar blir en rest. Resten producerar rötgas vare sig man tar hand om den eller inte och består till stor del av den mycket aggressiva växthusgasen Metan. Man kan göra två saker med metangasen, bränna den direkt eller ta hand om den och sälja den fast enligt Siwes uppfattning om offentligt ansvar borde vi väl släppa ut den rakt ut i atmosfären tills någon privat aktör kommer på ett sätt att tjäna pengar på den.

Det är tur att inte alla är som Malin Siwe, att prata offentlig verksamhet med henne är som att diskutera med Sverigedemokrater, det är inte vad som görs som är viktigt och inte heller att det görs utan enbart vem som gör det.

Populismens har sina tillskyndare i pressen….