Erika Bjerström och döden, Jarl Alfredius död.

Igår kväll lyssnade jag på Erika Bjerströms sommarprogram där det talades en hel del om journalistik. Erika ansåg att journalister har världens sämsta självförtroende men skulle börja tala om varför de är bra, duktigare än oss bloggare, och hur mycket deras yrkeskunskap betyder för att saker och ting rapporteras rätt och riktigt. Jag må vara kritisk mot media men håller med Bjerström om att det är viktigt med media fyllda av journalister som kan sin sak och anstränger sig för att jobba med fakta och inte gräver i petitesser. Erika följde upp sitt tal om journalistikens behov av upprättelse med att tala om Jarl Alfredius död och om hur illa hon tyckte det hade rapporterats om den från i synnerhet kvällspressens sida.

Erika Bjerström, är det så svårt att förstå att det är precis så vi ”vanliga männinskor” ser det varje dag. Vi som har oturen att hamna i tidningen eller läser om något vi vet något om, faktafel staplas på varandra och det mest kverulantiska intervjuoffret får styra vinklingen. Hur skall vi som någon gång läst något vi vet något om kunna tro annat än att alla andra artiklar görs på samma sätt ? För oss är det numera väldigt svårt att skilja på opinionsmaterial och journalistik, i synnerhet med en lokaltidnig som Eskilstuna Kuriren. Den politiske redaktören på Eskilstuna Kuriren kallar sig omväxlande journalist och opinonsbildare och blandar allt som oftast ihop nyhetsmaterialet i tidningen med sitt eget tyckande i sina spalter. Idag beskyller för övrigt Eskilstuna Kurirens ledare Mona Sahlin för något som tidningen gjort i 90 år i Eskilstuna kommun, en tradition som oreflekterat förs vidare utan att det i dagens ledare ses som konstigt att det läggs någon annan till last

Public Service, har i alla fall i mina ögon, fortfarande ett försteg i trovärdighet framför de som säljer sig till reklamutfyllnad men Erika Bjerströms svårigheter att koppla sin egen erfarenhet av skriverier till hur vi som bara ”skrivs om” och aldrig får skriva själva upplever journalistiken sänker tyvärr min tilltro till henne och därmed Public Service.

Det må finnas gott om idioter, kverulanter, felstavande och bristande faktakontroll här i bloggosfären men vi har inte klistrat på oss någon etikett av ”trovärdighet” heller. Självförtoendet må vara svagt i journalistkåren men det är även självkritiken och tyvärr lever primadonnamentaliten i högönsklig välmåga.