Jag kan inte kalla mig för någon konstälskare vare sig när det gäller skulptur eller måleri, större delen av konsten mellan antiken och Mondrian känns som tomgång i väntan på kamerans segertåg. Konst skall inte spegla verkligheten utan tolka den, tycker jag. Ibland blir det lite skoj ändå som förra sommaren när vi strövade runt på PUB i Stockholm och hamnade i någon sorts byggarbetsplats/konstutställning och den var full med märkliga ting. Bland annat den här jättebabyn som såg ut att vara modellerad i tvål och var säket 1.50 hög.

Jag tycker att skulpturen har ett fantastiskt drag av oskuldsfull ondska över sig.
Anledningen till att detta bloggämne dök upp i mitt huvud var lördagsmogonens lilla frågesport där Carl Eldh dök upp. Det fick mig att fundera på vår tid och dess hysteriska skräck för vissa ämnen. Jag tycker att den här skulpturen är kort sagt urtråkig men det gäller typ 98% av all konst som görs nu förtiden. Vad jag däremot är lite fundersam på är hur ett sånt här verk skulle tas emot idag, jag har en känsla av att hela pedofilskräckmaffian skulle skrika i högan sky och pressen jaga konstnären ur landet…. Vad tror ni ?

Skulptur jag gillar i Berlin, Stockholm, US of A och ett riktigt dåligt exempel på skulptur.
Lite tavlor också…. En favorit full av liv och symbolism, följdaktligen hatad av såväl Stalin som Hitler. Ännu en sak med dynamik, lite av dynamiken ser man fortfarande här men Stalins dogmer har dödat livet i konstnären precis lika mycket som den västerländska ”goda smaken” kan göra det. El Lissitzky hade turen att få verka i stormens öga en tid, konstens frihet var obeskuren.
Lite trist konst också Napoleon, Kulla, Köket och det svenska svaret på usla Vietnammonument.