Några dagar på bortaplan.

Klockan tre på måndagsmorgonen ringer klockan, 06.20 lyfter planet från Arlanda….. fakirflygning.

Det skall bli kul att träffa kollegorna från Europa men måste planen gå så tidigt…. hemma igen sent på onsdag i alla fall.

New Zeeland….

Some Kiwis visit me….

Korkade DN Söndag.

DNs söndagsbilaga gör mig gång på gång förtvivlad över hur mycket energi som läggs på att sprida dumheter.

Se denna ingress.

”Efter en lång period i skuggan av det ytliga och banala börjar det våras för intelligensen. Kunskap står nu högt i kurs. Tiden då det räckte att se bra ut i teve är snart förbi”

Jag blir så evinnerligt trött på dessa människor, i detta fall Ingrid Carlberg, som har så svårt att skilja på prestationer i IQ-tester/Sudoku och människor som har kunskap och förmågor. För att avsluta nedskräpningen av tidningspappret jämställer skribenen Andres Borg och Barack Obama som exempel på fenomenet. Borg skall jag inte säga något om men jag kan säga att Obamas kvaliteter har inte ett dyft med IQ-test och Sudoku att göra. Mänsklighet och sociala förmågor är något helt annat och det är där han verkligen briljerar i förmågan att föra ut ett budskap.

Jag blir så trött…..

Den icke auktoritära auktoriteten.

Csaar skriver om informationssamhällets dystra bieffekt, ogräset i världens samlade kunskapsmassa. Passande nog skriver DN kultur idag om hur en av ogräsbekämparnas insatser är på väg att bestraffas av det brittiska rättsväsendet, något som även Tankebrott skriver om. Att den nya friheten att sprida sitt budskap verkligen nyttjas till fullo av kvacksalvare, astrologer, kristallskådare och andra drömmare är ett faktum, att likaså historieförfalskare och revisionister gör det är en tragedi.

Det som behövs i sådana tider är filosofer som Sokrates som lär oss ifrågasätta utan att tanklöst förkasta, det behövs såväl icke auktoritära auktoriteter som goda pedagoger och skribenter som med varsamt maner leder in i kritisk värdering av källor, det krävs lotsar som hjälper oss finna vägar i en värld full av grund och avfarter utan mål.

I en tid som denna behövs en bildning som ger människor en möjlighet att tro på sitt eget förnuft, finna glädje i fantasier men förmåga att inse skillnaden på fantasy och verklighet.

Är betyg det rätta medlet att skapa detta klimat, jag tvivlar… jag tvivlar förvisso på att Björklund vill ha ifrågasättande människor. Jag ser en helt annan människa som idealet för Björklunds medborgare, den tysta utan hopp om förbättring som finner sig i sin position. Tidigare segregering med betyg återför oss till den tid där vissa ”visste sin plats” och böjde huvudet för titlar.