Peo Wärring och Katrin Säfström

Jag skickade ett mail till ovanstånde två som är chefredaktörerna på de två lokaltidningarna som man betalar för att få läsa. Det finns ett antal gratisalternativ också som på det stora hela är mindre irriterande och läsa. Mitt mail innehöll tips om helgläsning, min blogg om faktafel i tidningarna. Jag har givetvis inte fått något svar eftersom jag i bloggen utryckligen undanber mig det men jag har en önskning till er i bloggvärlden. Jag öppnar numera helst inte vare sig Folket eller Eskilstuna Kuriren eftersom jag inte vill förstöra min dag med mer än det de publicerar på webben men vi vet ju hur det går till…. Min önskan är alltså om det i Voronovsk ordning dyker upp något sönderhackat spår av mitt mail i tidningarna kan ni väl säga till ? Jag misstänker att en publicering av något som ger mig rätt, eller än värre antyder att tidningen gjort fel är orimligt att förvänta sig då det fullständigt skulle förstöra den mödosamt uppbyggda självbilden.

Säfström och Wärring.

PS. Det var väldigt smart av Ekuriren.se att förstöra alla gamla länkar till deras tabbar när de ändrade webbpubliceringssystem, undrar vad de skulle kalla sånt hos någon som de granskar ? DS.

PPS. Säfström och Wärrings arbetsplatser bör också finnas i minne när man läser denna blogg. DDS.

Auktoriteter eller pedagogik.

Ledaren sade till sin skara jägare: ”Nehej, pojkar, nu bryter vi av här från stigen”, tog således en resolut kurs ut i snårskogen. Efter någon kilometer frågade jägarna honom vart denna nya riktning skulle ta dem. ”Ingenstans givetvis”, svarade ledaren, ”men stigen vi gick på ledde uppenbarligen någonstans så jag fann det nödvändigt, helt enligt mitt nya motto, att genast avvika.” Jägarna vände om, tillbaka till stigen som, gud förbjuder, ledde någonstans – utan sin ledare. Och, när de i sinom tid kom till någonstans slog de sig ner och framhärdade en fullt funktionsduglig, och inte sällan gemytlig, tillvaro i någonstans. Vid lägerelden om kvällarna talade de ibland om sin forne, märklige ledare, men ingen hörde någonsin av honom igen.

Min kollega i Bloggosfären Csaar har skrivit ovanstående text. Texten ovan visar ett exempel på vilken oerhörd vikt vi måste lägga vid att låta våra barn och ungdomar ifrågasätta auktoriteter. Pedagogiskt gäller det att förklara vikten av att värdera och analysera de styrandes skäl och mening med sina handlingar.

På ett ytterst övertydligt vis kan vi peka på ledare som Hitler och Mussolini som hade ett inte så litet folkligt stöd i sina länder men där ingen heller frågade den viktiga frågan, ”Vad är målet och är det realistiskt att uppnå det mået samt till vilket pris?” Även i våra relativt stabila västerländska demokratier måste vi fråga oss vad som är målet och meningen med ageranden, jag förstår att människor proteströstar men de bör också fråga sig vad den de skänker sin röst till skall använda den till ? Kommunfullmäktige i Eskilstuna har en medlem som endast sporadiskt utnyttjar den position som väljare gett honom, hade hans väljar tänkt efter vad målet med hans kandidatur var ? Var deras röster väl använda i så fall, använda till att ha någon som bara symboliskt upptar en plats i kommunens verkställande församling ?

Just exemplet på den demokratiskt valde som inte nyttjar sin position visar oss på vikten av att låta barn och ungdom kräva mål och mening i sin undervisning, med all rätt har de rätt att kräva av sina pedagoger att de kan motivera varför när de undrar över meningen i sin skolgång. En gång i tiden var det kanske höjden av bildning att rabbla sjöar, floder och berg men i vår tid finns det viktigare saker att lära, tex att finna själv vad dessa geografisk fenomen benäms och lokaliseras. Dagens unga skall lära sig lösa problem, ifrågasätta källor och växa ifrån oss äldre och inte rabbla utantill läxor och ha prov för att någon skall kunna sätta betyg.

Det är rätt att göra uppror, det är fel att sitta av sin tid.