Lite reklam…

Jag gör lite reklam för en blogg som sammanfattade melodifestivalen på ett utmärkt sätt.

Demokratins plikter…

I dessa dagar när när människors rättigheter och eventuella ”kränkthet” är det som fyller pressen är det uppfriskande att läsa en annan vinkling på frågan, vad har vi rätt att kräva av demokratins nyttjare. I nuläget har Sverige en regim bestående av partier i stort sett utan medlemmar, relativt sett alltså, som anser att den som betalar skatt och arbetar inte har mer skyldigheter än så och att den som inte betalar skatt och arbetar inte har rätt till annat än försörjningsstöd. Mot detta står den solidariska princip som säger att vi solidariskt ansvarar för varandra och att samhället är beroende av att även de som inte passar in i högerns normer för medborgarvärde känner sig som en del av samhället.

Min kollega i bloggosfären Csaar har lyft nivån i den här frågan till att diskutera om vi måste skyddas från vår egen kortsiktighet, vår vilja att tro på frälsare och snabba fixar. Blogginlägget är intressant och aktualiserar frågan om medborgarens skyldighet gentemot samhället. Jag skall fundera på idén och kommer att komma tillbaka till den men ser den som en avsevärt mer intressant idé än mycket av det som dagens konstitutionsdebatt i pressen handlar om, författningsdomstol är något jag alltid ogillat. Liknelsen vid Athens demokratiska plikter vid triremens åror är genial och kan kanske ge den bild av vad politik handlar om, framåtrörelse på ett ibland stormigt och ibland lungt hav.

Senaste SIFO.

Att den goda sidan drygar ut avståndet i senaste SIFO är bra men det som gläder mig mest är att vi i S är störst, MP är större än alla de andra enskilda arroganspartierna utom Moderaterna och att V bara har M och FP framför sig. Det bådar gott….

Oppinionsundersökningar är inga val men det är kul när desperationen bland ledarskribenter och oansenliga borgliga partier börjar tvinga fram mer eller mindre drakoniska förslag och långsökta vinklingar för att ändra på opinionsläget. Maud och Björklund har ett definitivt överläge på Hägglund där i den interna kanibalismen. Det finns ju något gott i guds bud, Hägglund drar sig för att ljuga rakt ut…. det har han Odell till.