Jag har med en dåres envishet kommenterat Björklunds sorgliga vridning av det parti som en gång hade en partiledare i Bengt Westerberg som det var möjligt även för humanister att rösta på. Naturligtvis har inte partiet fullständigt förstörts av att Björklund gjort det omöjligt för mig att inse varför vi skall ha ett folkparti. Jag är dock fundersam när jag ständigt måste fundera på varför inte Federlay och Schlingman inte är folkpartister, eller varför inte Björklund är Moderat eller Mauderat ?
Ibland kan en titt i historieboken uppmuntra, det har ju funnits fler än Westerberg som insett att Liberalism inte innebär frihet för besuttna att ställa till det för de sämre lottade. Se bara på Karl Staff, den siste svenske regeringschef som i princip avsatts av kungen men kom igen och tillsammans med goda krafter gjorde det möjligt för demokratin att slå igenom i Sverige.
Som väl är finns det fortfarande ett liberalt motstånd mot Björklunds enkla ”om alla lär sig veta hut blir allt bra” ideologi. I anslutning till Pride träffade jag Lena Alun som varit på liberala kvinnors möte och med sig hem hade hon kampanjmaterial. Jag lade raskt beslag på en del av det i min glädje över att det finns livstecken hos liberaler. Livstecken som tyder på att det finns de som ser de verkliga problemen i samhället och inte bara jagar mediatid med drakoniska uttalanden. Här kommer ett axplock.
PeoWagstrom's Weblog 