Pressfrihetens dag idag.

Idag är det pressfrihetens dag. Det innebär att tidningarna fylls med skräckhistorier om hur illa det är på vissa håll i världen, hur illa sveriges regering sköter Dawit Isaaks angelägenheter och hur viktig pressfriheten är.

Som en demokratisk socialist är jag också orolig över pressens ofrihet i världen, inte bara över den repressiva kraften från regeringar utan även mediemogulers makt över tanken oroar. Tyvärr saknas inom pressen självkritik och självransakan, inte ett ord om att förtoendet för journalister sjunker och inte en enda tanke på vad man skall använda sin frihet till ? DN som en gång var en kunskapens högborg och den visserligen stockkonservativa så kallade liberalismens intellektuella fäste har förvandlats till ett kilo papper som till nio tiondelar inte innehåller mer substans än vad Kalle Anka innehåller. Och då är ändå DN skyhögt över konkurrensen i branschen…. främst inte på grund av jounalister och redaktörer utan på en skara intellektuellt fria krönikörer.

Peter Wolodarski, rätt ny på sin post, har vinglat fram och tillbaka på en ostadig kurs och har lyckats motsäga sig själv ett flertal gånger och också, säkerligen oavsiktligt, blottlagt pressens misslyckanden.

Wolodarski skrev bland annat om de avslöjanden av tortyr som nu kommit fram sedan Obama tog över rodret i USA, inte någonstans nämner redaktören att den fria pressen i USA nogsamt undvek att rota närmare i den här historien. När den stora demokratin i väster torterar så blir det liksom inte samma ramaskri i pressen som när Venezuelas Hugo Cháves vinner ett demokratiskt val… då ylas det om att folket är oinformerat och att media är manipulerade.

Pressfrihet är nödvändigt, oundgängligt och bra men kräver ansvar även från utövarna. Ett framsteg vore om tidningarna åtminstone granskade varandras historier och inte bara sprang i kapp mot det värsta löpet. Även representanter för svensk press måste inse att det är något fel när ett av de mest intellektuella statement man kan göra i Sverige just nu är att påpeka att man inte läser vissa delar av pressen.

Så länge de rester av kvalitetspress vi har inte klarar av att som DN Kultur bita den hand som föder och dessutom kritisera sina kollegor så kommer pressen att sakta tyna bort och dö. Dagen är nästan där, det kan ibland kännas som om det vore skönt att slippa söndagstidningen, utöver Karin Bojs brukar det kännas som att läsa en storformatsvariant av Amelia…..

Vem skall granska makten när granskaren inte ens kan se sina egna avarter ? Vem skall låta sig dömas av andra än sina egna när pressen hävdar att de faktiskt klarar att hålla rent framför sin egen dörr, kan då inte även andra det ? Många frågor och inga svar, allra minst från pressen.