Att åka samma tåg, samma tid, morgon efter morgon är intressant och frustrerande. Det tåg jag åker med oftast nuförtiden verkar ha drabbats av fenomenet bestämda platser, ungefär hälften av platserna i den vagn jag brukar sitta i besitts av samma personer varje morgon. Det intressanta och frustrerande är att lyssna till denna skara 30 nånting människor som är på väg mot sin minsta, eller lägsta, gemensamma nämnare i konversationen. Ibland får jag lust att ställa mig upp och skrika men inser att det bara skulle bli jag som förstod varför….
Det är ett trist fenomen att lunchrum, tågresor och andra sällskap efter ett tag bara verkar kunna komma överens om att hitta fel på allting utom på just de personer som sitter vid bordet givetvis. Givetvis blir felen större och toleransen mindre för varje morgon, som väntat när man odlar missnöjet.
Ibland undrar jag om det är så redaktionsmöten fungerar ? ”Vems dag skall vi förstöra idag och vilken idiot har påstått att vi gör fel…..”
Glada smileys kan de klistra in runt artiklarna men självkritik är farligt…
PeoWagstrom's Weblog 
Det här var så sant – överallt och ständigt, i hela galaxen….