Jag har haft en påskhelg full av det vanliga som vi gör i min familj till påsk, målar ägg, äter för mycket och knackar ägg….
Jag har dessutom fått skäl att fundera på döden, två vänner som förekommer av och till på mina bloggar har på olika sätt tvingats konfrontera det som vi alla en gång skall möta. Jag är, och har aldrig varit, rädd för döden men den ger onekligen en hel del att fundera på när den kommer nära. Jag tror att det som kan skrämma mig, den dag när det är dags, är att känna att ”nu måste de klara sig utan mig” och kanske det värsta är att det går ju alldeles utmärkt utan mig. Framför allt vet jag att det finns andra, andra som tar vid och tar hand om det måste göras.
Det som finns kvar är saknaden, saknaden efter det som varit en så bekant del av livet och som blivt ett med oss. Vi är en art med minne, minnen kan vara bittra och ljuva eller som i detta fall bitterljuva. Bitterljuva minnen av glädje som inte kommer åter, bitterljuva minnen av stunder som inte längre får delas, bitterljuva minnen av stunder som nu bara är minnen och minnen som vi inte kan minnas utan den tveeggade bitterljuva känslan.
Sorgen, för oss som står bredvid och inte är direkt berörda är stor, stor inte bara av saknad utan av hjälplöshet. Sorgen att veta att här finns ingen hjälp att ge, sorg är en börda svår att hjälpa att bära. Om bara ord kunde hjälpa….
Ni mina vänner, jag tänker på er.
PeoWagstrom's Weblog 