Inte ens vid självransakan….

Ibland så ser man en artikel som andas självransakan men det vete katten om det här är det.

Skribenten börjar med att räkna upp ett antal gamla hot av global karaktär som inte slagit in, vilket delvis kan tänkas bero på att man tog hänsyn till dem och gjorde något åt det. Jag kan knappast se att rapporter om forskning kan jämnställas med de alarmistiska rapporter som tidningarna vräker ut sig vid Englafallet, Lasermannen och Stureplansskjutningar.

Att pressen njuter så fort det blir ett rikigt smaskigt mord är ju uppenbart och oförmågan till att reflektera över hur pass relevant det är för samhället som helhet visas bäst av de oundvikliga uppräkningarna av liknade händelser genom tiderna. Har ett mord skett så skall varje liknande fall sedan tidigt 1980-tal, minst, listas. Det gäller ju att piska upp den rätta stämningen….

Samma fenomen kan vi notera kring uppmärksamheten vid flygolyckor, att det dör fler människor i biltrafiken är ointressant utom om det sker kring storhelger. Tänk så hjärtknipande det blir med julklappar utströdda runt bilvrak, det är enda gången bildöden kan konkurrera med en flygolycka.

Nu skall jag inte var för elak mot skribenten, mot slutet av artikeln kommenteras ju bland annat det faktum att morden inte hänger med i befolkningsutvecklingen vilket känns lite märkligt om man betraktar pressens fixering vid ämnet. Skribenten är på rätt spår men bör nog lära sig skilja på evidensbaserad forskning och journalistiskt hantverk.