Mästarnas mästare take two.

Återigen såg jag mästarnas mästare och jag blir snudd på kär i Ara Abrahamian, maken till omtänksam och mjuk mästare får man leta efter och vilken glädje han visar över andras prestationer…. Hela programmet andas respekt och ömsesidigt vilja att lära känna människor och acceptera att man är olika och just därför är intressanta. Programmet är dessutom fullständigt befriat från skitsnack, konstlade konflikter utan visar verkligen sportens ursprungliga glädje där deltagandet är viktigare än vinsten och respekten för den besegrade är en del av tävlingen. Tänk om vi kunde få se den här lojaliteten och glädjen i de så hajpade idrottsevenemang som aldeles för många människor beskådar.

Jag har en enda gång sett den här respekten i en stor medial och penningstinn idrott. Schumacher, Häkkinen, Coulthard kunde när de tävlat mot varandra skuldra mot skuldra i F1 i flera år ärligt uppvisa ömsesidigt sorg över resultat som uppstått utan att de fått chansen att mäta krafterna för fullt, djup respekt för en förlorare som ändå var en jämlike. Det är sportmanship och stor mänsklig närvaro.

Mer sådant tack. Tyvärr gör våra sportjournalister sitt bästa för att piska upp oförsonliga konflikter mellan utövare och apropå detta vill jag att ni ser detta.

En bra karl, en svensk idealman.

”Han är feminist och antifundamentalist, för yttrandefrihet och mot rasism.”

Kort sagt en redig modern man som det finns alldeles för få av. Jag skulle ge min vänstra arm för att ha hans förmåga att sätta ord på det jag känner.

Obamatankar och följdreflektioner.

I Fokus skriver en av krönikörerna om Obama och symbolvärdet för det amerikanska samhället. Jag är dock mest road av hennes slutkläm, tänker själv dessa tankar och önskar amerikanerna samma reflektioner.

”För övrigt får jag nog aldrig uppleva installationen av en president som inte har familj. Som är kvinna och inte har familj. Som är ateist, kvinna och inte har familj. Och som av intellektuell hederlighet inte kan svära in sig på Bibeln. Den dagen blir i sanning historisk.”

Så länge amerikanska demokratiska val förutsätter att man är troende och går i församlingshuset en dag i veckan kommer tanken på den amerikanska hegemonin alltid att ge mig rysningar. Precis som en karateinspirerad premiärminister gör, eller en ansiktslyft TVreklams försäljare…

Sjuk nationalism

DN skriver om ett exempel på den sjukdom som heter nationalism. Kan vi inte en gång för alla komma överens om nationalism, patriotism och alla andra ”jag hör till den här gruppen ideér” framför allt handlar om att få stänga andra ute. Vanlig skolgårdsmobbning i större format bara.

SD, väx upp….

Ovanligt redigt om ”Gömda” med mera.

Peter Englund belyser här klokt problematiken i debatten kring ”Gömda”, jag kan också se paralleller till debatter om Dan Browns ”Da Vincikoden” och Jean M Auels besynnerliga uppsving som ”faktakälla” om stenåldersmänniskor på 80-talet. Problemet är att alla läsare inte precis har Peter Englunds bakgrund och har förmågan att tolka en text kritiskt, betänk hur gärna människor vill att det som stöder deras uppfattning skall vara ”sant”.

Vi har ända sedan Första Mosebok haft problem med bokstavstolkare och människor som tolkar texter för egen vinnings skull, betänk att SDs tolkning av Koranen är precis lika problematisk som bokstavstroende fundamentalisters.

Livsvisdomen finner man på Bloggarna.

Min favoritdoktor har uttalat sig och det är så sant så sant så sant…..

Visst kan jag strunta i att Voronov baktalar folk från sin upphöjda position, jag skulle kunna strunta i att lokaltidningarna inte kan skilja på ved och biogas, jag borde tydligen strunta i att journalister ger sin story champagne, högaktligen strunta i att SD tolkar fakta som fan läser bibeln och aldrig skriva något som är på tvärs med mina bloggvänners åsikter.

Vad vore det för liv ? Vad vore jag då för medborgare ? Då vore jag som de Israeler som tycker att en död palestinier intet är värd, som den palestinier som vill döda israeliska civila, jag vore som polackerna som så gärnade spårade upp judar åt nazisterna, jag vore som Quislings anhängare och jag vore som Berlusconi. Inte tänka bara leva, det vore värre än att vara ett hjärndött vårdpaket.

Vi som kan, vi som vill måste ! Så är det bara annars är världen snart en död plats.

Eskilstuna Kuriren, debattforum ?

Efter en längre tids studier av verksamheten på Eskilstuna Kuriren har jag kommit fram till att jag inte förstår ett dyft……

Det är kanske bekant för er att tidningens webbsida har en kommentarsfunktion, det finns regler om hur den fungerar men man undrar ju. Eftersom jag i min närhet har många människor med insikt i samhället, intresse för människor och engagemang för samhället diskuterar vi ofta tidningen och vad som står i den. Vissa artiklar får som väntat mer kommentarer än an andra men det är ju inte märkligt men det som gör oss fundersamma är de personangrepp, de generaliseringar och fullständigt vettlösa uttalanden om andra människor som publiceras. Samtidigt kan människor försöka få in kommentarer som vill diskutera tidningens roll i det hela och ibland påpeka sakfel i kommentarer och artikeltext men dessa släpps regelmässigt inte in inte in. Givetvis har en tidning rätt att bestämma vad som släpps in på dess webbsidor men det knepiga är att när någon engagerad människa ringer direkt till redaktionen och påtalar nivån på kommentarerna kan det helt plötsligt försvinna ett tiotal kommentarer utan förklaring. Vad innebär detta, har tidningen inte granskat det som kommit in, har tidningen plötsligt ändrat åsikt om kommentarerna eller är det så att man är så vekryggade att man inte klarar en personlig konfrontation ?

Jag tycker det verkar som om tidningsledningen tappat greppet.

Även Fredrik Pettersson skriver om detta.