Jag ligger och tittar på reprisen av Mästarnas mästare där några av våra idrottshjältar visar upp sig. Gemensamt för dem alla är att de har sin karriär bakom sig i mer eller mindre stor utsträckning. Jag är inte så våldsamt road av tävlingarna, även om det är kul att se en del intressanta effekter av ”vald sist i laget” när soloidrottare väljs först och lagspelarna väljs sist…. vem ligger först då ? Lagspelaren leder….. något så charmlöst som en mittfältare i fotboll, jag njuter av det ”go on” Malin Moström.
Vad som jag fann mest fascinerande är mellanpratet mellan tävlingarna, Gärderud och Elofsson pratatde om hur omöjligt det var att få samma känsla igen, känslan att vara iform och vara oslagbar… en känsla som inte finns i det ”vanliga livet”. Tanken som slår mig är alla dessa övriga, de som vill ha känslan av att vara förmer än alla andra någon gång men aldrig har talangen att bli det…. är det där vi hittar värstingarna ? Skillnaden är hårfin mellan succe och fiasko.