Häromdagen gladdes vi åt den fantastiska nödlandningen i USA när en skicklig pilot satte ner sitt plan i vattnet utan att planet bröts sönder och därmed gav passagerarna möjlighet att räddas. Givetvis fylls rapporteringen av hjälteskildringar och hyllningar, med all rätt men jag fastnade för något annat.
Jag läste ett inslag i DN med en av de piloter som flög planet vid Gottrörakraschen då en katastrof också undveks.
”Liksom Sullenberger fick ni medalj och hyllades som hjältar.
– Ja, jag vet inte vad jag tycker om det. Det kanske är bra, men man gör bara sitt jobb. Jag ville överleva själv och jag ville att alla passagerare skulle göra det. Man blir glad över uppmärksamheten, men det är livet självt som betyder något”
Vi i Sverige är inte bäst, alltsom ofta ser vi våra egna brister i blixtbelysning och undviker att uppskatta att vi lever i världens mest välordnade land…. men vi kan alltid lita på att i invånaren i gemen uppskattar att få göra sitt jobb och uppskattar att andra gör sitt jobb ty det betyder mer för världen än hjältar. Kanske är det just därför tillvaron i vårt land älskas av tusentals människor som sökt tillflykt här undan hjältar och skurkar. Mellanmjölkensland är tryggt säkert och odlar vardagshjältar som i grunden är vänliga och goda människor som föraktar de som sparkar på de svaga och hyllar den osjälviske. Det är ingen slump att något som elitlistan i vårt land ses som en styggelse. Det brukar kallas svenska avundsjukan när vi skäller på sådana som Bard, något som i själva verket är en önskan om att den som känner sig gynnad har råd med ödmjukhet och inte behöver glorifiera sig själv genom att förtala andra.