Trevlig läsning men hur länge minns han ?

På DNs ledarsida har Johannes Åman skrivit om sin helgläsning, som anhörig till en kommunpolitiker blir jag nästa tårögt rörd över texten som andas båda förståelse och kanske även en maning till kollegor. Vid närmare eftertanke minns jag att det är juletider och alla i pressen  skall verka fryntliga, den 7:e januari är allt glömt och allt tillbaka i vanliga gängor.

De enda politiker som kan få respekt på svenska ledarsidor är antagingen, de som har rätt ideologi eller är verksamma i ett annat land. Praktexemplet är Eskilstuna Kurirens ledarredaktion som inte sagt ett ont ord om Centern sen idolen Bävermaud tog tag i rodret.

Publiken/Allmänheten som alibi.

Jag brukar ofta nyttja mitt utrymme i etern till att ösa ovett över media i allmänhet och press i synnerhet, jag tycker att de inte tar det minst ansvar för alla fördomar och missförstånd som de sprider och göder med sin misserabla källkritik och ovilja att se skuld hos ”vanligt folk”. Kritik kan bara ges till institutioner, företag, offentligt anställda och politiker den lilla människan gör aldrig fel… möjligen kan den ha lurats av någon av de föregående grupperna.

Efter att ha skrivit en och annan insändare full av medikritik, som givetvis aldrig publiceras, så blev jag i dag glatt överraskad över att hitta en essä i DN Kultur med bitande kritik mot media. Nu är ju inte DN kultur som andra, det visste jag ju, alltsom oftast frontar DN Kultur såväl DNs ledare, ekonomiredaktion och nyhetsrapportering. Ifall ingen redan räknat ut det är DN Kultur som får mig att inte säga upp tidngning, kulturen och ett par krönikörer på ledarsidan.

Essän som jag läste till frukosten idag var en fantastisk uppgörelse med ”vi ger bara läsarna vad läsarna vill ha” mentaliteten. Publiken/Almmänheten/Opinionen/Läsarna är en fantastsik syndabock för den skrupellöse skribenten att ta till, den är ”alla” och ändå ”ingen”…. Den billige sensationsjägaren, den tendensiöse grävaren, den låtsats journalistiske ledarskribenten kan i skydda av ”P/A/O/L” motivera varje halvsanning med att det är vad som förväntas, samtidigt riskerar man inte att peka ut någon enskild som fördomsfull/hatisk/korkad.

”P/A/O/L” är som den där strykarkatten eller herrelösa hunden som kan nyttjas i det syfte som passar för stunden, ena dagen är det medkännande gullegull, den andra dagen är det den välförtjänta avlivningen.

Avliden och Död.

I juletider blir varje dödsfall en stor nyhet i pressen, i synnerhet om det är en ”kändis”, eftersom det är så ont om nyheter… eller arbetande journalister.

Jag har uppärksammat att vissa ”har dött” medan andra ”har avlidit”, är inte det märkligt ?