Jag tog i går upp frågan om hur medias representanter gör sitt bästa för att ruinera sin trovärdighet och har också efterlyst lite kritisk granskning kollegor emellan. Tyvärr inskränker sig privatägda mediers bevakning till de TV och radiokrönikor som av förståeliga skäl till största delen behandlar public service media, de är ju lite annorlunda kollegor de på SVT och SR. Icke desto mindre brukar DN Kultur av och till prestera riktigt kvalitativ mediekritik, kritik inriktat mot både metoder och innehåll och inte sällan på tvärs mot det rådande mediedrevet.
Idag skriver Niklas Wahllöf om den omtalade, eller skall vi säga uppviglande, dokumentären om Thomas Quick. Wahllöf skjuter in sig på den dramatisering av fakta som så lätt glider över i övertydliga propagandabilder till stöd för den tes som drivs. Tyvärr ekar dock Wahllöfs röst i ett tomrum, analys av programmet får i övrig media inte stå i vägen för möjligheten att låta rättsväsendets representanter jagas till fromma för, ja vem ?
Svara på det den som kan.
Ett litet annorlunda exempel än mitt, men mycket tydligt, på hur man kan presentera en sak som något helt annat än vad det är. Jag misstänker att författaren av pressreleasen lärt sig vad som går hem på redaktionerna…. inte är det studier som visar att skolmedicin är bättre än alternativmedicin, sånt säljer inga tidningar. Tidningar säljer man på att antyda saker, som att ”etablissemanget” håller undan sanningen om brott, mirakelmedicin och E-nummer. Tyvärr brukar media glömma att de mer än någon annan idag är det så kallade ”etablissemanget” med tolkningföreträde, problemdefinieringsprivilegium och stora vinnare i informationsassymetrin.