Skräck, rädsla och oro…

Jag funderar ibland över skräckfilmens och verklighetens rädslor, ända sedan jag såg ”Livsfarlig film” för en väldig massa år sedan. I filmen får vi följa livet på ett filmbolag som uteslutande gör skräckfilmer, det är charmiga scener från personalmatsalen när skådespelarnas sminkning och blodpåsar löper amok. Det intressanta är dock filmbolagets VD som talar med sin stjärnregissör om sin största skräckupplevelse…. det var varken spöken, våld eller mörker utan snarare att märkas. VD hade varit på en fin restaurang i Paris, utsökt ställe med fin meny och smakfull inredning. Tyvärr drabbades VD av akut nödighet, nummer två måste utföras… VD smet in på toaletten och ve och fasa uppstod då dörren inte gick att stänga ordentligt… den stackars VD berättade om sina kval, tänk om någon där ute hörde ett ”plums” eller något annat ljud. Ja det var VDs skräckupplevelse.

Det kanske är så att skräckfilmer och spökhistorier är till för att vi inte skall tänka på rädslan att visa oss vara människor som alla andra som bajar, gråter, kräks och innehar alla de mänskliga egenskaper som hör till ?

Jag skulle i alla fall tycka det vore kul med skräckfilm full av verkliga fasor…. 🙂

Märklig förfrågan från journalist.

Han undrade om jag ångrade mig, ångrade vad då kan man undra ?

Ångrade att jag tyckte det var kul att ett parti skall få en HBT person som partiledare ?

Ångrade att jag lät människor få ventilera sina felaktiga tolkningar på min blogg ?

Ångrade att jag INTE önskade att någon skulle dö ? Observera versalerna, det är till för er som har svårt för det subtila.

Ångrade gjorde jag möjligen att jag lät en journalist fråga mig om saker på min arbetstid, nästa gång får  de återkomma på min fritid där spekulationer om andras tolkningar kan ges mer tid.

Lunchrast och tid för reflektion.

Här skulle jag till exempel kunna hänge mig åt tycka synd om mig, gnälla över drev och allmänt anklaga allt och alla för saker och ting men vad är det för vits med det ?

Gladast vinner och jag är glad för mycket, yttrandefriheten som gäller alla även de vars åsikter jag ogillar, pressfriheten som tillåter att tidningar skriver om sånt som händer i samhället, bloggosfären som gör det möjligt att presentera en egenupplevd version av händelser och slutligen min hustru som så fint formulerar saker och ting.

Glada borde vi nog alla vara som bor i detta välsköta lugna land i en gynnad del av världen, även om vissa just nu gör sitt bästa för att försämra det.

Gladast vinner som sagt.