Jag funderar ibland över skräckfilmens och verklighetens rädslor, ända sedan jag såg ”Livsfarlig film” för en väldig massa år sedan. I filmen får vi följa livet på ett filmbolag som uteslutande gör skräckfilmer, det är charmiga scener från personalmatsalen när skådespelarnas sminkning och blodpåsar löper amok. Det intressanta är dock filmbolagets VD som talar med sin stjärnregissör om sin största skräckupplevelse…. det var varken spöken, våld eller mörker utan snarare att märkas. VD hade varit på en fin restaurang i Paris, utsökt ställe med fin meny och smakfull inredning. Tyvärr drabbades VD av akut nödighet, nummer två måste utföras… VD smet in på toaletten och ve och fasa uppstod då dörren inte gick att stänga ordentligt… den stackars VD berättade om sina kval, tänk om någon där ute hörde ett ”plums” eller något annat ljud. Ja det var VDs skräckupplevelse.
Det kanske är så att skräckfilmer och spökhistorier är till för att vi inte skall tänka på rädslan att visa oss vara människor som alla andra som bajar, gråter, kräks och innehar alla de mänskliga egenskaper som hör till ?
Jag skulle i alla fall tycka det vore kul med skräckfilm full av verkliga fasor…. 🙂