Nu är det dags för den tiden på året…

Först så åker frun bort och jag är hemma, sen åker hon igen.. sen åker jag och så hon igen…. Jag räknade ut att jag under mitt första år på jobbet tillbringat snudd på en vecka varannan månad i Tyskland…. kombinera det med att min fru åker ifrån mig och får skäll för det av klagomuren, inget är dock som återseendets glädje. Nu väntar dock tre dagar med bara telefonkontakt….

Liberalismens omöjlighet….

Idag hittade jag på SVD en intressant liten historia som visar besväret med liberalismen, i varje fall om man uttolkar liberalism så som att människor som lämnas ifred fattar kloka och rimliga beslut. Nu handlar det här om missbruket av ”friheten på sjön” men det kan nog ge en viss aning om hur mentalt förmögna vi är lite till mans. Det som är intressant i den här ovetenskaplga studien är att båtfolket till mycket stor del består av de som ser sig som ”samhällets ryggrad” eller ”stöttepelare” om man så vill… båtköpet kräver ju nämligen att man har ett visst överskott i privatfinanserna vilket rimligtvis bör innebära att man arbetar och betalar skatt…. kriminella som inte vill träffa polisen är nämligen inte så korkade att de ger sig ut och fyllekör på sjön för att dra ögonen till sig. Våra vänner i miljonprogrammen är inte heller någon stark grupp i båtkollektivet. Sorgligt nog, alla de här fallen med båtfyllerister är svåra att förklara annat än med att vanliga medelklass och medelklass+ svenssons är så korkade att de utan att blinka kör båt på fyllan. Skall vi sätta en slant på att Arrogansregeringen inte tänker försöka vinna poäng på att sätta åt den här gruppen vaneförbrytare ?

Tunavallspremiären.

Det finns någon lustig missuppfattning om att Tunavallens konstgräs invigs idag när två lag med överbetalda korpspelare gör upp i ett ”derby”…. För flera dagar sedan spelades en match där av underbetalda elitpelare, Eskilstuna United slog Älvsjö.

Kvällen match spelas av borskämda grabbar, den riktiga premiären av ödmjuka kvinnor….. och så finns det såna som inte förstår varför sportjournalistik får mig att vilja spy, mansgrispatrullen.

Cathy Freeman.

Jag såg just ett inslag om Cathy Freeman, den äkta australiern, som vann damernas 200 meter i Sydney OS. Jag minns det, ett av de få tillfällen då den obarmhärtiga pressen på idrottare från omgivningen märktes ordentligt… efter loppet var hon lättad mer än glad. Hon hade gjort det och skulle slippa alla frågor om varför…. varför vann du inte… varför var du inte bra ikväll…. varför… varför… varför…. istället för att bara glädjas åt att springa. Först senare kom glädjen, när pressen verkligen var borta…

Jag önskar att alla journalister i Sverige som muttrade över att Ara slängde bort en medalj för Sverige i medaljligan inser att det är en sak mellan Ara och IOK och har inget med oss andra att göra. Jag önskar att alla journalister som först var sura när Carro inte dubblerade 7-kamp och längdhopp och slängde bort ett guld för Sverige inser att det är en sak mellan Carro och henne själv och inte har ett dugg med nån annans åikt att göra. Jag önskar att de journalister som i detta OS surar över att Carro hoppar längd och tresteg och slänger bort ett guld för Sverige i 7-kamp fattar att det inte är något som någon annan än Carro har att göra med.

Var åtminstone ärliga, ni säljer mer när det blir guld och ni skriver för att sälja….

Människan och dess märkliga beteende….

SRs vetenskapsredaktion är ett intressant ställe att botanisera i, ibland blir man glad ibland blir man less….

Ett avsnitt som detta gör ju att åtminstone jag blir förskräckt,

”Att hemmet är rätt inrett är en viktig statusmarkör och vänner som inte håller stilen tog både svenskar, amerikaner och turkar gärna avstånd ifrån:

– Även om man nu tyckte om personen och kanske också umgicks, så var man nogrann med att säga att detta var ju någon jag träffade när jag var liten, när jag inte valde vänner på det sättet som jag väljer vänner idag. Vi ses inte så mycket mer, de är väldigt olika från oss.”

Är det vänner man vill ha ? Verkar mer som spegelbilder är vad som önskas…

Alkoholens faror….

Lördagskvällen tillbringade jag och min kära vid bardisken, dock på fel sida då vi bara serverade istället för köpte. Eftersom jag fick avstå från nervgiftet alkohol kan man tycka att jag borde slippa besvär men så var det icke… jag fick både hårda törnar och slitna ben av arbetet. Mitt vänstra lår känns som om någon kannibal varit där och tagit ett mellanmål 😦 Resultatet av en närkontakt med en sluss…..

Nåja, inga ledsamheter ändå det går väl över och det är kul att vara med i föreningslivet. Idag, just nu, är det första lunchen andra veckan efter semestern och det är dax att börja komma upp i marschfart igen.

Syns ikväll, jag har nog något bloggämne på gång.