När vi skulle köra hem från Åhus så hörde vi ett inslag i P1 om hur den svenska hanteringen av den bankekonomiska krisen 1992 imponerade så pass på omvärlden att bland annat Bo Lundgren varit med och arrangerat föreläsningar i USA om ”hur man gör det”… Återigen visade sig den svenska samhällspolitiken i ett skarpt läge överlägsen många av de länder som högern brukar framhålla som föredömmen för hur vi bör förändra Sverige. När Bo Lundgren fått berätta om hur duktiga vi var och hur lyckat det blev fick en ”expert” svara på den givna följdfrågan. Om det uppstår en ny liknande kris i världsekonomin hur kommer vi att klara oss då? Gissa vad som sas… jo nu är svensk ekonomi så robust och välskött att vi inte kommer att hamna där. Göran Persson, vår förtalade före detta Statsminister är vi ett stort tack skyldig för detta. Han såg till att budgetkontrollen var så bra att Moderaterna slutade prata skattesänkningar och att vi nu har en finansminister i Borg som trots alla de tokerier den nya arrogansregeringen utför håller strikt på budgetdisciplinen… gissa vems skugga som ser till det.
Det finns alldeles för lite respekt för mannen som gav oss en respekterad ekonomisk styrka och som på grund av Anna Lindhs död blev tvungen att stanna längre än han ville. De flesta som skäller på honom saknar så väl den styrka och ansvarskänsla som Göran Persson mobiliserade, ta ansvar för er egen gärning…
PeoWagstrom's Weblog 
Det är synd att Göran Perssons eftermäle blivit så negativt, han gjorde en insats för landet som inte får glömmas bort.
Jag tackar för klarsynen i kunskapskanalen. Som aktiv politiker under 90-talet vet jag hur viktigt det var att finansmininster Persson blev statsminister. Att klappjakten mot honom fortsätter är pinsamt.
Hej Peo,
men du får inte glömma vilka som fick betala för denna, av Bushadministrationen och gamle moderatledaren, hyllade politik.
De lågavlönade, kvinnor i offentlig sektor, studenterna och de förtidspensionerade. Jag är inte övertygad om att de är lika förtjusta.
läs gärna http://s-info.se/page/blogg.asp?id=1750&blogg=24786
Men under GP´s perod förändrades ju också betydelsen av ansvar, från att ta konsekvenserna för sin handlingar, till att man har mera betalt bara.
Jag antar att Anders Nilsson anser att de förfördelade grupperna skulle varit skadeslösa om inget gjorts eller något helt annat gjorts. Socialdemokratin har ingen nytta av att nyttja sig av förenklingar och billig populism, det räcker att borgligheten håller på med sånt. Läget var åt skogen, något behövde göras och och det var GP som gjorde det. Det är precis som vid all krisbekämpning, de som har minst marginaler drappas hårdast och det spelar ingen roll om det handlar om försvara fast växelkurs eller devalvera eller sannera lånefinansierad ekonomi… Precis så kommer det att bli i USA efter GWB, oavsett vad som görs eller om inget görs är det de fattigaste som får det jävligast.
Det vi som socialdemokrater kan säga med gott samvete är att vi mer än någon annan partigruppering lider av att göra det och gör vad vi kan för att mildra effekterna men inte heller vi är födda med guldbyxor.
Hej Peo,
om du hade läst min bloggtext så hade du vetat vad jag tycker, i stället för att spekulera och sedan argumentera mot din egen konstruktion.
Det finns ingen ”krisbekämpning” så där i största allmänhet. Kriser bekämpas med en riktig analys av verkligheten och ett politiskt mål. Där kan politiker göra val. Göran P och Per N uppfattade krisen 1993 som en finanskris, dvs statens viktigaste uppgift var att spara. Kommer du ihåg den åtdragna svångremmen? Den som står i skuld är inte fri?
I verkligheten så var krisen 1993 en strukturell kris i värlrdsekonomin, Sverige utgjorde inget undantag. En strukturell kris kräver en offensiv stat, en stat med spenderbyxorna på. Carlsson/Sahlin stod för denna linje men tvingades bort. Alltså fick vi Persson/Nuders medicin. Visserligen med en ekonomi i balans, vilket inte var något under, mer än i Persson/Nuders egen historieskrivning, men till ett pris som vi idag ser frukterna av.
Aldrig har löneskillnaderna varit större i Sverige, framförallt inom arbetarklassen. Aldrig har så många slagits ut, aldrig har så många blivit utbrända i offentlig sektor.
Det är en oerhörd cynism i påståendet att det skullle vara på något sätt rättfärdigat av någon allmängiltig lag att de fattiga skall drabbas hårdast.
Det hör på något sätt till anständigheten att man försöker förstå varför detta kunde ske i ett socialdemokratiskt Sverige.
Den devota idolkulten eller känslan av att man tycker mest synd om de fattiga, gör ingen klokare.
Jag rättfärdigar inte att fattiga drabbas hårdats, jag konstaterar att det är så. Ju mindre marginaler desto svårare är det med omställningar.