Föreningsliv och individualism.

Det brukar av och till, gärna från borgligt håll hävdas att föreningsrörelsen är död och solidariteten är ute. Idag såg jag exemplet på hur fel de har. Idag flyttade vi ölföreningens pinaler från det lilla huset på Kyrkogatan till den nya stora lokalen i gamla vapenmuséet, jag och hustrun jobbad förövrigt i lilla huset även i går som bartenders för sista gången i lilla lokalen, nästa gång är det invigningen som gäller för oss. Vad vi såg idag var vardagssolidaritet och föreningsliv i sin praktfullaste form, var och en verkade efter förmåga och kunnande och det gick raskt fram. En stor mängd människor som jobbar för en gemensam sak kan i en fantastisk fart uträtta vad som skulle kostat föreningen en förmögenhet i anlitad flytthjälp. Paralellt med flyttandet fortgick byggandet, kaklandet, möblerandet och fixandet och donandet i de nya lokalerna. Vi har snickare, svetskunniga, kakelsättare, målare alla lika fulla av arbetetsglädje som vi som bara bär saker. Föreningsliv, solidaritet och samarbete då behövs inte ens arbetsledning eftersom alla vet vad som skall göras och hugger i där de förmår. Den här föreningen står för något fint, samarbetsanda och det är vad en viss krönikör än tycker ett gott föredöme.