Strapatser och strapatser….

Gårdagskvällen tillbringades till stor del i soffan framför TV apparaten, en stor del av den tillsammans med Ötzi vår favorit stenåldersmänniska. Ett par experimentella arkeloger provade på att ta sig över flera alppass utrustade med ”stenålders” utrustning. Det var fascinerande att se hur bra och dåligt delar av utrustningen skötte sina uppgifter och hur pass illa moderna fötter klarade sig med stenåldersskodon. I vilket fall imponerades jag av människans förmåga att klara strapatser när den måste…… Senare på kvällen fick jag se något betydligt mer deprimerande, adrenalinstinna hannar som skulle upp i Himalaya och jag undrade bara, VARFÖR? Har dessa människor inget vettigt att syssla med, inget att lägga sin energi på som kan ge något annat än en egokick ? Jag är så innerligt trött på dessa posörer som lägger sina resurser på meningslösa äventyr, kan man inte hitta något som inte odlar myten om mannens brist på intellektuell mognad att leka med ? Samma tanke slog mig när jag såg ”Det stora blå” för ett par år sedan, en uppskriven film om människor som visade sig handla om ett gäng män som aldrig slutat vara pojkar….. nä tacka vet jag människor som inte behöver andra att tävla med för att prestera och som inser att vad stort sker, sker i tysthet…

/PeO